Dalbyfallet är helt unikt för 2000-talet
Först undersöks Jonas Runnemark under en månad i rättspsykiatrin i Göteborg som kommer fram till att han var i ordets rätta bemärkelse galen när han en decemberkväll dödade sin fru och slängde henne och en efterlängtad babydotter utför en klippa i Dalby.
Sedan kommer en stjärnprofessor flygande från huvudstaden och tycker efter två timmars samtal att han inte är allvarligt psykiskt störd.
Sådan är situationen, så svår. Psykisk sjukdom kan inte mätas med linjal.
Läkare är jag inte, men det är inte heller de arma hovrättsråden. De ska nu lyssna till tre erfarna läkare och en psykolog från Göteborg, Helsingborg och Stockholm, innan de avgör om Jonas Runnemarks livstidsstraff ska fastställas eller om han ska överlämnas för rättspsykiatrisk vård.
Åtta månader har gått sedan brottet. Med bortvänt ansikte hastar Runnemark in i sal fem, nyss fyllda 31, men åldrad, utan resning, värdighet: långt skägg, häktets sladdriga gröna t-shirt, mjukisbyxor. Tungt sitter han, krum rygg, innesluten i sig själv medan larmsamtalet från 9 december spelas upp. Tortyr är det att lyssna på hans upphetsade röst och larmoperatörens varma stödjande: ”Jättefint Jonas...håll dem varma...hjälp är på väg!”, men centralt för hela målet. För han ljuger.
Lögnen om att mor och dotter trillat utför stupet är viktig när Marianne Kristiansson, Rättsliga rådets expert, skriver sitt omdöme. Då har kollegorna i Göteborg kommit fram till att Runnemarks störning är allvarlig. Han har en längre tid, sedan dottern fötts, i hemlighet brottats med vad han tänker är ett oundvikligt öde: han älskar sin fru och dotter men de måste dö och det är han som ska döda dem.
Även i Göteborg tycker man att det är svårt att bedöma om Jonas Runnemarks störning är i lagens mening allvarlig. Det är därför ett yttrande begärs från rättsliga rådet, där den högsta expertisen ska finnas. Marianne Kristiansson är en av Sveriges mest erfarna rättspsykiater, riskbedömningar av psykiskt störda brottslingar är hennes vardag.
Inte heller hon är bombsäker. Han har en psykisk störning, autistiska drag, stress satte ner hans impulskontroll. Men att han kunnat konstruera en lögn är ett av flera tecken på att han varit så pass medveten att han inte kvalar in för slutbedömningen allvarlig störning.
Försvaret påpekar att när Kristiansson en dag träffar Jonas Runnemark, en timme före lunch och en timme efter, har han varit medicinerad längre och mår mycket bättre. Att den första bedömningen i Göteborg ska gälla.
Den rättspsykiatriska undersökningen är belagd med sekretess. Jag vet inte om den erbjuder förklaringar anhöriga skulle behöva. Vad i Jonas Runnemark framkallade driften att förgöra det han värdesatte mest? Varför kunde han inte be om hjälp?
Det jag med bestämdhet vet är att fallet är unikt för 2000-talet. Min kollega Kristina Edblom och jag har i vår sex år långa granskning av dödligt våld mot kvinnor läst hundratals rättspsykiatriska undersökningar. De som dömts till vård har trott att hustrun är djävulen eller ska förgifta dem.
Några sådana förklaringar finns inte. Hos Jonas Runnemark finns - tomhet. Han har inga känslor kopplade till det han gjorde. Han gråter och säger att hammarslagen mot sin hustrus huvud var som att slå i en spik.