Språkpolisernas egen mötesplats

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Älska är ett starkt ord. Men jag råkar vara ganska förtjust i en tidskrift som heter Språktidningen.

Ja, jag är fullt medveten om att det tillhör en ung exilsvensks plikter att klaga på det gamla fosterlandets trångsynthet och millimeterrättvisa.

Men, nej, jag rent av älskar att slå upp sidan nittiofyra och läsa ett brev från signaturen ”Markus” som förklarar att han hädanefter tänker anmäla alla nyhetsinslag som avslutas med orden ”...och reporter var även NN”.

Med ett raseri som bara har en anledning.

Rätt ska vara rätt.

Så smakar Språktidningen. Lektorer i kofta och långkalsonger. Raggmunk och hemslöjd. Allemansrätt.

Ja, det är något med tilltalet.

Det lite mästrande.

Och här är frågespalterna ryggraden. Läsarna sätter tonen. Ett imponerande antal frågor innehåller inte ens några frågor.

Signaturen ”Tua Holm” skriver exempelvis att hon i Sjöfartsverkets föreskrifter om åtgärder mot föroreningar från fartyg finner ordet tankspolningsbesiktningsmän och att hon hellre skulle vilja ha ett könsneutralt ord.

Tankspolningsbesiktigare, till exempel.

Det spelar ingen roll hur många gånger man läser brevet. Det finns ingen undran att finna, bara ett konstaterade. Tua Holm vill härmed meddela att hon sätter ned foten. Med samma orsak som tidigare.

Rätt ska vara rätt.

Och några svävande sockerord om konstnärskapets andliga villkor är det heller inte tal om.

I senaste numret porträtteras artisten och låtskrivaren Ola Salo. Det utvecklas till ett finstämt samtal om breda vokaler.

Säg att Språktidningen skulle göra en intervju med Björn Ranelid om hans senaste roman, och denne skulle börja gå loss om kvinnans fruktbarhet i kosmos, ja, då skulle nog reportern harkla sig och säga: Visst, men vad tycker du egentligen om semikolon?

Det är så... greppbart.

Så svenskt.

En hel tidskrift för människor som brukar få påtalat för sig att de inte ska märka ord men ändå inte kan låta bli.

Ett helt land av korsordslösande besserwissrar och rättshaverister med bitmärken i underläppen.

Vänner Av Ordning.

En annan läsarfråga i senaste numret av Språktidningen lyder:

”Varför heter det noshörning och inte noshorning?”