Psykiskt sjuka är inte våldsamma

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-01-30

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Åttaårige Tobias Enroths öde är så förfärligt att man endast med svårighet förmår ta del av det. Visst vet vi att vardagens trygghet kan vara illusorisk på många sätt. Men att en normal torsdag, med en liten pojke på hemväg från skolan i normal ordning, kan rämna i en så osannolik tragedi som den som lamslog Norrahammar i förra veckan – det kan få en att förbanna den Gud man inte tror på.

Oberoende av allt som har skrivits och sagts under dagarna efter att Tobias Enroth rycktes bort, är det upprörande mordet en mycket exceptionell händelse. Att i en svensk småstad, mitt på blanka dagen, råka ut för en schizofren person som i akut paranoid psykos utövar besinningslöst våld, är extrem otur.

Hur kan jag påstå det? Alla kan vi ju påminna oss liknande händelser som har inträffat med otäckt tät frekvens under senare år: mannen med järnrör i Åkeshov, bildåren i Gamla stan, Anna Lindhs mördare, Sabinas mördare i Arvika och dubbelmördaren i Linköping.

Varje sådan tragedi är naturligtvis en för mycket. Men låt oss ändå hålla huvudet kallt och konstatera att dessa utbrott av övervåld hos psykiskt störda gärningsmän var olika sinsemellan och att generella slutsatser om vad som betingade dem inte kan dras.

Vi vet inte exakt vad som hände i Linköping, mordet på Anna Lindh var inget vansinnesdåd och mannen i Åkes­hov hade primärt problem med droger. Visst, alla hade eller hade strax innan haft kontakt med psykiatrin när det ofattbara inträffade. Ändå hade vården och de ansvariga experterna inte förstått hur sjuka dessa patienter var och vad som kunde vara att vänta.

Detta är naturligtvis oerhört beklagligt. Men med tanke på hur många tusen patienter som årligen skrivs in och ut på psykiatriska mottagningar och sjukhus är det oundvikligt att allas prognos inte alltid kan förutses rätt.

Psykiatri är en utomordentligt svår specialitet inom medicinen som förutom kunskaper kräver lång klinisk erfarenhet för att praktiseras med ett minimum av misstag. Låt det ändå bli sagt att bedömningarna för det mesta är korrekta.

I detta sammanhang tål ett mycket viktigt faktum att upprepas: psykiskt sjuka människor är inte våldsamma och inte farliga och begår sällan brott. Detta är grundregeln och den gäller även om undantagen inte kan och inte ska förnekas. Psykiskt sjuka människor är ofta fruktansvärt ensamma, plågade, utsatta och handlingsförlamade. De behöver vår inlevelse och vår hjälp. Inte våra förskräckta bortvända ansikten.

Jag vill absolut inte bagatellisera tragedin i Norrahammar. Jag vill inte frita psykiatrin från det ansvar den har för sina patienter och därmed också för det som inträffar när allt går på tok. Jag vill bara dämpa den värsta indignationen.

Psykiatriutredaren Anders Milton har på ett bra sätt granskat den psykiatriska vårdens organisation och pekat på de svagaste punkterna som mest berör det ingenmansland som uppstått i zonen mellan öppen och sluten vård.

Uppföljningen av utskrivna psykpatienter är på många håll för sporadisk och för slapp. Få känner till detaljerna i fallet Norrahammar men det är inte uteslutet att det inträffade hade förhindrats av ett strängare uppföljningssystem där den lokala psykmottagningen hade haft ansvaret för den utskrivna mannens medicinering.

Det är svårt att förstå varför landsting, kommuner och vårdenheter inte har tagit tag i medicineringskontrollen, fastän det farliga med att låta utskrivna patienter sköta denna själva har påtalats länge nog.

Ett system motsvarande narkotikaavvänjning med metadon borde gå lätt att införa vid psykmottagningarna: utskrivna patienter ska infinna sig på givna tider för att få sin medicin. Annars följer efterlysning.

Jag tror att de utskrivna patienterna själva vore tacksamma över en sådan ordning.

Yrsa Stenius

Följ ämnen i artikeln