Jag förstår nu hur folkmord får pågå utan att någon ingriper
– Det är bra att ni applåderar nu, för det lär ni inte göra i slutet.
Så sa den berömde filosofen Slavoj Žižek när han talade under öppnandet av Frankfurts bokmässa tidigare i veckan. Han hade rätt. Žižeks tal avbröts flera gånger av ilskna åhörare och han klev så småningom av scenen till ljudet av burop som överröstade applåderna. Han visste att det skulle bli så, men han pratade ändå.
Och han pratade om Palestina, om palestinierna. Han pratade om vikten av att fördöma Hamas terrorattack utan förbehåll, men han sa också: det pågår en kollektiv bestraffning av miljontals palestinier och vi får inte prata om det. Ett analysförbud råder, och den som bryter detta kommer att kallas islamist, antisemit och anklagas för relativism.
Situationen är komplex, men också alldeles glasklar: Hamas har slaktat civila människor. Det finns inga förmildrande omständigheter. Israel slaktar just nu civila. Det finns inga förmildrande omständigheter. Det finns inga förmildrande omständigheter för att spränga, skjuta eller tortera barn. Det finns inga “om” och “men” för det Hamas har gjort, men dessa finns inte heller när det gäller Israels bestialiska behandling av palestinier genom årtionden. Orden “rätten att försvara sig” har blivit bevingade, men hur länge och i vilken omfattning får ett försvar pågå? Det är ställt bortom tvivel att Israels försvar just nu drabbar civila hårdast.
Eiffeltornet lyste i blått och vitt medan blåa och vita bomber föll över oskyldiga människor i Gaza. Den fria världens ledare har ställt sig bakom Israel, men hur länge ska de stå där? Tills den pågående etniska utrensningen av palestinier har slutförts?
Jag har alltid undrat hur folkmord har kunnat begås utan att någon ingriper. Nu förstår jag. Det händer i realtid. Allt det där jag hört min mormor berätta om Srebrenica sker framför mina egna ögon. De stridande parternas propaganda som får fäste, lögnerna som sväljs med hull och hår. De djupt rasistiska föreställningarna om muslimer som mindre människor, som smuts, som djur. Och jag ser så många haka på, äntligen en anledning att hata muslimer ännu mer!
Att jag har blivit ”triggad” räcker inte för att beskriva det jag har känt den senaste veckan. Bilderna från Hamas terror i Israel, bilderna inifrån Gaza. Orden för att beskriva muslimer är samma ord serbiska nationalister använde när de slaktade oss framför ögonen på en värld som såg men länge valde att inte lägga sig i. Jag har inte så mycket familj kvar i livet, och förra veckan dog min farfar. Hade han pratat engelska hade han låtit exakt som Žižek, ja, farfars familj härrör från Slovenien men också; hållningen, brytningen, glöden, konsten. Mitt i sin egen sorg skriver min farmor, som såg mer än någon människa någonsin ska behöva se under tiden hon var belägrad i Sarajevo, ett sms till mig: Bara kärlek räddar världen men ändå dör barn varje dag, mitt vackra barnbarn. Hitta ett sätt att publicera den uråldriga sanningen om kärleken, för människan glömmer bort den gång på gång. Och varje gång dagen gryr dödar de barn igen.