En diktator skulle vara nöjd med nya lagen om buggning
Med en lag som tillåter buggning även av människor som inte är misstänkta för brott har det kriminalpolitiska ruset nått en patologisk nivå.
Glädjande nog finns dock ännu en och annan nykter röst, däribland Justitieombudsman Per Lennerbrant.
Yttrandet som JO har lämnat över de kommande paragraferna bör för regering och den parlamentariska majoriteten vara en lika nedslående läsning som för en gymnasielev som öppnar kuvertet med sitt slutbetyg och ser bokstaven F dansa upp och ner för sidan.
Men låt mig ta eländet från början.
För några år sedan krävde Justitieutskottet att rätten att få använda preventiva tvångsmedel, det vill säga hemlig avlyssning av människor även om inget brott har begåtts, skulle utökas.
Enligt gällande lag får sådana extraordinära befogenheter endast nyttjas i utredningar som rör exempelvis terrorism eller spionage, men den dåvarande borgerliga oppositionen krävde att de skulle utvidgas till att gälla även den organiserade brottsligheten och annat.
Regeringen sa nej. Men inrikesminister Mikael Damberg sa samtidigt att han inte ”stänger några dörrar.”
Den som kan sin socialdemokratiska vet att sådant mummel egentligen betyder att regeringen kommer att bida sin tid några månader och sedan kalla till presskonferens, lägga fram ett liknande förslag och med ordridåer om ”krafttag mot de kriminella gängen” försöka dölja att det hela är stödgods.
Mycket riktigt. I augusti 2021 tillsatte Damberg en utredning. Den blev klar i höstas och skickades sedan i laga ordning ut på remiss.
JO påpekar i sitt svar någonting så självklart som att det i ett fritt och öppet samhälle måste krävas oerhört starka skäl för att brottsutredande myndigheter i hemlighet ska få bugga folk utan brottsmisstanke.
Befogenheterna bör endast tillåtas då det handlar om kriminalitet av en ”systemhotande eller särskilt samhällsfarlig natur”.
De kriminella gängens våld, fortsätter Lennerbrant, är mycket allvarligt och får väldigt negativa konsekvenser för många människor.
Men riktar sig skjutningarna mot samhället? Hotas Sveriges säkerhet som nation?
Nej, svarar JO på dessa frågor. I det har han rätt.
Gunnar Strömmer må beskriva gängkriminella som ”inhemska terrorister”, men det är en retorik som bygger på justitieministerns hemmasnickrade definitioner av såväl lag som brottslighet.
Det finns goda skäl till att åklagare inte åberopar terrorparagrafer då gangsters ställs inför rätta för mord.
Lennerbrant frågar sig också vad som händer med all överskottsinformation. Det är en mycket bra fråga.
Polismyndigheten beräknar att preventiva tvångsmedel hade kunnat användas i ungefär 40 procent av de fall där avlyssning om buggning har tillåtits.
Det skulle med den kommande lagen i runda slängar betyda ett par tusen beslut per år om att tjuvlyssna på människor som inte tros ha begått en viss kriminell handling.
Och det är ju inte bara gängmedlemmen som övervakas. Samtal med hans oskyldiga mamma, kompisar som inte är brottsliga, förmaningen till lillasyrran att göra sina läxor, diskussion med vårdcentralen, allt snappas upp.
”En konsekvens av förslaget är att tredje man i stor utsträckning kan bli föremål för övervakning”, som JO pessimistiskt uttrycker saken.
Ett varningens finger höjs även för att överskottsinformationen leder till att tvångsmedelsanvändningen i praktiken övergår till någon form av allmän underrättelseinhämtning, vilket är otillåtet.
Än så länge, är väl bäst att tillägga.
JO avstyrker förslaget. Även andra remissinstanser har haft kraftfulla invändningar.
Stockholms tingsrätt, för att ta ett exempel, har stillsamt påpekat att det i utredningen inte finns något underlag för påståendet att den nya lagen kommer att förhindra brott.
Men det här är inte invändningar som biter på makten. När moderater och socialdemokrater är överens är det kört.
En lag som en diktator skulle korka upp champagnen över träder i kraft nästa år.