Domen om mordet i Märsta är viktig för framtiden
Pusselbitar kan tillsammans utgöra tillräckliga bevis.
Dagens dom för mord i Högsta domstolen kommer att få betydelse i framtida rättegångar mot gängkriminella.
Den 25-årige gärningsmannen friades i hovrätten för mordet som begicks vid en busshållplats i Märsta utanför Stockholm i oktober 2020.
Bindande bevis saknades, vilket innebär att det kan finnas alternativa förklaringar till de indicier som läggs fram.
Historiska exempel på att saker och ting inte nödvändigtvis är vad de ser ut att vara saknas inte.
I just detta fall kunde åklagaren dock lägga fram synnerligen besvärande indicier.
Gärningsmannens jacka hittades hemma hos den åtalade. Den hade den misstänktes DNA på sig på kragens högersida, där den som bär plagget ofta sätter avtryck.
Och apropå DNA, spår från den nu dömde hittades på tre av de åtta patronhylsor som sköts ur det vapen som användes.
Dessutom flydde skytten på en likadan elsparkcykel som den åtalade hade köpt någon vecka före mordet.
Han hade dessutom likadana mörka byxor som de som syns på skytten på en övervakningsfilm som visar attacken.
På dem hittades en tändsatspartikel som hade samma ovanliga typ av sammansättning som partiklarna i en av de patronhylsor som bar spår av hans DNA.
Det ska kort sagt väldigt mycket till för att alla dessa besvärande omständigheter ska kunna förekomma om gärningsmannen är en annan än den åtalade.
Men helt går det inte att utesluta. Vad händer om försvarsadvokaten kommer dragandes med en plausibel alternativ gärningsman?
Två sådana försökte försvaret med. Men HD konstaterar att det inte är mycket substans i de hypoteserna.
Jag är böjd att hålla med. Exempelvis ett kortfattat anonymt tips till polisen om att gärningsmannen i själva verket är XX är inte mycket till alternativ.
HD drar slutsatsen att det inte finns något rimligt utrymme för alternativ mördare.
Mannen som nu döms till livstids fängelse kommer dock sannolikt inte avtjäna en minut av straffet.
Efter den friande domen i hovrätten stack han till Sierra Leone, ett land som Sverige inte har utlämningsavtal med.
Detta är givetvis inte bra. Inte minst för de anhöriga till offrets skull ska utdelat straff avtjänas.
Men juridiskt är den dimensionen av underordnad betydelse. HD:s viktigaste uppdrag är att staka ut vägledande avgöranden för tingsrätter och hovrätten att rätta sig efter.
Och det är just vad justitieråden har gjort. Det här är ett mål som får betydelse i framtiden.
I rättegångar om gängbrottslighet, där direkta bevis saknas, vittnen tiger och målet bygger på indicier, det är ett evigt tragglande av mer eller mindre besvärande omständigheter, kommer åklagare att vifta med detta prejudikat.
Varje bevis ska först värderas för sig. Sedan ska en sammanvägd bedömning göras av allt som har lagts fram.
Även om de enskilda pusselbitarna inte är tillräckligt starka, kan de tillsammans räcka.
En udda detalj i sammanhanget är att Petter Asp, kanske den bäste på straffrätt i hela HD, ville fria. Men han röstades ner.
Allt har nu inte gått åklagarnas väg i dag. I ytterligare ett avgörande har den högsta instansen friat två män som ”tillsammans och i samförstånd” försökt döda två ordningsvakter genom att skjuta mot en bil som de färdades i.
Den här typen av bevisning är svår. Åklagare använder taktiken ibland då det är fler åtalade gärningspersoner och det inte går att bevisa exakt vem som har gjort vad.
Stundom lyckas det. Det mest kända exemplet är Malexander. Ofta går det inte alls.
HD konstaterar att bevisningen på individnivå måste vara så stark att den åtalade är att betrakta som medskyldig.
I just detta fall är inte indicierna tillräckligt starka. Andra kan ha begått brottet.
Men fall som dessa är ganska ovanliga. Jag tror inte att prejudikatet kommer att få samma betydelse som det om busshållsplatsmordet.
Jag förstår att riksåklagare Petra Lundh är nöjd med dagens besked från Riddarhustorget.