Hemlig promemoria kan avgöra Lundin-rättegången
Åtalet mot topparna i Lundin Energy för medhjälp till grovt folkrättsbrott är internationellt unikt.
Men åklagarna kan få problem - inte minst med ett hemligstämplat PM från EU.
I går väcktes åtal mot ordförande Ian Lundin och tidigare vd:n Alex Schneiter i dåvarande Lundin Oil, misstänkta för att ha begått grova brott i samband med oljeutvinning i södra Sudan.
Först som sist: jag ingår i förundersökningen som vittne och kommer att bli kallad till den rättegång som förväntas pågå i över ett år.
Anledningen till detta är att Aftonbladet i mars 2001 skickade mig till Sudan för att skildra någonting viktigt som hade glömts bort i debatten om bolagets verksamhet som då rasade, nämligen flyktingarna.
Det pågick ett inbördeskrig i Sudan under åren som bolaget bedrev sin verksamhet där, mellan 1999 och 2003, och Lundin anklagades för att med investeringar i vägbygge underlätta för regimen att begå övergrepp mot befolkningen.
Det blåste inte minst kring Carl Bildt, som vid denna tid satt i Lundin Oils styrelse.
Bara några mil från bolagets område träffade jag svältande flyktingar som drivits från sina hem och som nu levde på bär och vattenliljor.
Vad handlar då medhjälp till grovt folkrättsbrott om i detta fall?
Åklagarna påstår, med stöd av en utredning som har pågått i tio år, att de två direktörerna medverkat till att den dåvarande regimen bröt mot krigets lagar i södra Sudan. Detta för att säkra den penningstinna oljeverksamheten.
Åtalet är närmast unik juridik. Vi får gå tillbaka till Nürnbergprocesserna efter andra världskriget, där tyska industrialister ställdes inför rätta, för att hitta någonting liknande.
Målet kommer att röna internationellt intresse och inte minst multinationella företag som är verksamma i konfliktområden har skäl att studera utvecklingen.
Detta kan sluta med en fängelsedom som längre fram åberopas i andra länder.
Att det är okänd juridisk terräng är samtidigt ett problem för åklagarna. Hur ska medhjälp definieras i detta sammanhang?
Dessutom måste bevisning ske i två led. Dels måste rätten övertygas om att Sudans styre begick brott. Dels ska åklagarna visa att de åtalade främjade den brottsliga verksamheten eller i varje fall hade kunskap om den och var likgiltiga.
Allt detta om händelser som utspelade sig i ett land långt borta för 20 år sedan. En svettig uppgift.
Och det blir inte lättare av att Lundin och Schneiter nekar till anklagelserna och till sitt förfogande har skickliga advokater som självsäkert hävdar att det inte finns tillstymmelse till bevis för att deras klienter har begått brott.
Ett kort som jag är förvissad om att dessa advokater kommer att spela ut är en promemoria som upprättades den 23 maj 2001 och som omedelbart hemligstämplades av svenska UD.
Det var EU:s ambassadörer i huvudstaden Khartoum som upprättade rapporten efter att 6-8 maj samma år besökt oljeområdena i södra Sudan, däribland Lundin Oils koncession.
Ambassadörerna konstaterade bland annat att de inte hade fått presenterade för sig bevis för att sudanesiska regeringsstyrkor tvingat människor att lämna sina byar och att många anklagelser mot regimen tycks "vara felaktiga och baserade på hörsägen".
Å andra sidan har åklagarna till sitt förfogande rapporter från människorättsorganisationer som innehåller vittnesmål om förbrytelser.
Målet är, om inte annat, juridiskt mycket intressant.
