Endast verkliga faror kan dämpa ångesten

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-06-30

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Varje eftermiddag mellan klockan 16.30 och ja, låt oss hugga till med 19.15, har jag världens panikångest.

Varför? Jag vet inte. Bara att.

Denna ångest kan ju inte vara okänd för mitt system, jag menar, den måste ha funnits också tidigare. Till exempel på 60-90-talet. Ja nästan fram till nyss, då ålderdomen fångade in mig. Min gränslösa aktivitet, produktivitet, alla dessa böcker, kolumner, artiklar, illustrationer, uppläsningar ... Var gömde jag då denna ångest? Jo, genom att vara oavbrutet sysselsatt. Hela tiden ha så mycket att göra att man knappt hann med. Dessa datum att hålla rätt på. Vara nervös över att inte hinna. Jag var ändå duktig med att lämna i tid. Jobbet var en stabil ångestavledare. Sen hade vi förstås de huvudlösa förälskelserna, ju omöjligare desto mer absorberande.

Vardagslivet med tonåringarna och en liten sladdbror innehöll också sina pirriga moment. Ju rotigare det blev och jag bråkade och våndades desto mindre av den där namnlösa ångesten. Den som nu kommer på klockslag varje eftermiddag. Gud ger. Skillnaden är alltså att min svikande kroppsliga vitalitet till exempel också hindrar mig från att gå på något disco och dansa loss.

Länge kunde jag finna ro genom vild dans. Men mest effektiva var nog resorna. De icke organiserade resorna till mycket främmande kuster och komma dit ensam utan att känna någon. Att komma mitt i natten till Cayenne, Franska Guyana, klibbigt hett och djupsvart utanför hotellfönstren. Träd kanske. Ormar? Skorpioner? Joodå, rädd. Satte tofflorna på en stol vid sängen. Sen kom jag ju på att både ormar och skorpioner kan klättra. Rädd. O, ja. Men inte den ångesten.

Och i Dakar, Västafrika och försöka hitta sitt bagage på rullbandet där borta. Luftkonditioneringen trasig. En vansinnig trängsel. Rask ung pojke får ta hand om mitt bagage, jag håller i hans skjortärm medan han tränger oss igenom. Vad vet jag? Han kan ju ha polare som han samarbetar med. Rädd? Nej ... inte ett dugg. Jag har mitt kreditkort i handväskan. Någon ångest känner jag inte.

Pojken har en vitskjortad farbror som kör taxi och prompt och fint kör mig till mitt hotell utanför stan. I receptionen hittar man inte mitt namn. Rädd? Nej, bara arg. För visst finns jag där. En kackerlacka stor som en liten fågel slinker ner i badkarets avlopp. Rädd? Neej, men äcklad.

Och den kvällen när jag följde med två unga kvinnor, släktingar till portieren in i den gyttriga stadsdelen och till en Marabou, trollkarl som spådde flickorna var sin äkta man och mig pengar. Jag hade inte en aning om var jag var, men det gjorde mig snarast sömnig. Här skulle ingen kunna hitta mig. Vad var det för bra med det? Det borde väl ha väckt en stor skräck i mig. Men i stället detta rofyllda lugn.

På tillbakavägen såg vi en bit av en indisk film, flickorna kände maskinisten, men filmen var rätt tråkig så de följde mig till hotellet där portieren blev lugnad av att se mig igen. Han ville

inte förlora sin europeiska hyresgäst. Själv var jag kvar i

lugnet och sov gott hela natten.

Jag tror jag kommit på de galna gränsöverskridarnas hemlighet. En sådan som Göran Kropp till exempel. Endast de verkliga farorna kan dämpa den andra rädslan, den namnlösa ångesten. Min gamla kropp tillåter inte längre att jag utsätter mig för såna resor som jag nyss beskrivit.

Därför är jag nu prisgiven åt ensamhetens ångestattack som kommer med en klockas precision någon timme före Aktuellt och jag för segslitna förhandlingar med mig själv om en liten vit tablett eller inte. Samtidigt som jag tokringer till stackars vänner och låter antingen putslustig eller andfått ynklig. Skit samma. De är aktiva människor med jobb och barn och karlar, typ, men visst kan de prata med mig. Till och med titta upp en stund.

I grövsta fall har man ju

psykjouren. Att vara i händerna på en odefinierbar ångest känns fram för allt förödmjukande. Ack att jag hellre skulle vilja rida kamel genom öknen. Det vore en rädsla att kunna hantera och prata om. Eller hur?

Kerstin Thorvall

Följ ämnen i artikeln