Felet ligger hos alla som bara följer efter
Var nere i Köpenhamn i förra veckan för att närstudera det danska valet. Flög in över en stad som såg ut som ett kretskort från luften. Platt. Räta linjer. I alla fall jämfört med Stockholm. Stockholm på natten ser ut som ett nöjesfält från ovan.
Men det visste ni väl redan? Säg det som är nytt.
”Det jobbiga med att bli vuxen är att det börjar innan man märker det. Och efter det har man bara sig själv som vaktpost.”
På planet läser jag i tidningen att dödshoten mot Lars Vilks var en bluff. Hitte-på som vi sa i Skåne. Inte på riktigt. Så kanske kan vi prata om det? Saker som vi inte vet, och saker som vi borde veta, och saker som vi redan visste, fast vi inte ville.
Klockan har (för att citera Bo Widerberg) glidit över från lunch till à la carte och jag sitter i en bar som borde ha varit inrökt om året hade varit ett annat.
Men det är 2007, och i en djup läderfåtölj sitter en man och dricker en öl och en akvavit och puffar på en vit Nicotinell-pinne av plast. Det är bara han, jag och servitrisen i lokalen. Den äldre mannen och den unga servitrisen för ett politiskt samtal som låter som en skriven dialog för en bättre scen.
Politiska samtal brukar bli monologer. Men det här är tankar utan utropstecken efter, och till slut närmar jag mig sällskapet och förklarar att det är svårt att tjuvlyssna på åtta meters avstånd, så om jag kan få sätta mig lite närmare kommer jag att höra mycket bättre.
I två dagar har jag pratat med människor i en stad där landets tredje största parti har valaffischer med Muhammedteckningar, och där valpropagandan visar upp bilder på en muslimsk kvinna som plockar ut pengar från en bankomat med texten ”Stil krav til udlaendinge”.
Äldre, yngre, förstagångsväljare, sistagångsväljare. ”Dit sikre valg er et dansk valg”. Det är framförallt sistagångsväljarna som säger att de skall rösta på Dansk folkeparti, och det är förstagångsväljarna som säger att de tycker att det är ”lidt pinligt” att komma från Danmark när de reser utomlands i dag.
Den äldre mannen i baren säger att han vill att det skall vara en fest att gå och rösta, att gå och ”stemme”. Han pekar på ölen och förklarar att det är hans ”val-bier” det här. När han har druckit upp den skall han korsa Rådhuspladsen i ett försök att rösta bort Dansk folkeparti och påverka landet i en annan riktning. Att vara sin egen vaktpost.
Man skall inte tro att någon annan håller koll åt en.
Man måste göra det själv.
Vi blir sittandes där ett tag. Jag frågar mannen i baren vad han arbetar med, och han ser ut som om han är ovan vid frågan. Jag frågar honom om danskarna vet vad han arbetar med. Och han undrar om jag såg tv-serien ”Matador” på den tiden då den gick i Sverige.
Då ser jag. Det är bara tiden som har gått.
Tillbaka på rummet på Vesterbrogade på tredje etagen tappar jag upp ett bad, dricker en gravöl (för att jag ser vartåt det barkar).
Sedan dricker jag en gravöl till, och tänker på den där frasen i den där filmen.
Ingenting är Pia Kjærsgaards fel. Eller Anders Fogh Rasmussens fel. Eller Site Institutes fel (organisationen som skall ha hittat på den något mer våldsamma ”hemlige Mållgan-figuren” Abu Omar al-Baghdadi för att fejka ett låtsashot mot Lars Vilks).
”Aldrig har jag sett sådana lejon ledas av sådana lamm.”
Vi, ni, tidningarna, tv, väljarna.
En sen natt svänger jag upp från Södertunneln med min bil för att ta mig upp på Hornsgatan. Trafikljuset lyser rött, men den första bilen kör. Inte snabbt, tillräckligt smygande och tvekande för att de två bilarna som står bakom skall krypa efter.
Jag är halvvägs över linjen när jag inser att det inte är det röda ljuset som är trasigt. Det röda ljuset fungerar utmärkt.
Felet ligger hos den första bilen - och alla dem som följer.