Jag gör slag i saken – och blir en byfåne
Råkar se mig själv i spegeln och inser direkt att jag inte ser riktigt klok ut. Snarare tvärtom, som en byfåne. Och när jag vinkar adjö till mina kollegor och lämnar kontoret hör jag ett rungande gapskratt innan dörren hunnit slå igen. Jag förstår dem. Jag hade också flabbat.
Jag är född 1956. Ni får själva räkna ut hur gammal jag är. Det har nämligen en viss betydelse, eftersom det innebär att jag växte upp då den strängt välmenande staten påverkade vår dagliga tillvaro även i de mest triviala vardagsting – som i den världsberömda förmaningen att äta sex till åtta skivor bröd om dagen.
Det var en tid då det verkligen kändes att storebror såg oss (även om vi sannolikt är mycket mer övervakade i dag), och för oss som inte gav upp så lätt var det viktigt att ta alla tillfällen till civil olydnad.
Därför har det varit självklart i alla år att inte se ut som en byfåne.
Lika självklart som det länge var att röka cigaretter. Det var kanske inte helt underbyggt, men det var sån man ville vara. En ung rebell.
Sen ville man ju göra vad man kunde med det lilla man fått. Man ville vara snygg, eller åtminstone se hyfsat bra ut.
Man är fåfäng, solar sönder sig på stranden och kontrasterar med uppknäppt vit skjorta på kvällen. Man har fräcka jeans som ramlar sönder för varje tvätt. Man håller på och står i.
En vacker dag har ansträngningarna gett utdelning, och snart nog är man familjefar. Det är då de första tankefröna börjar gro. Man skakar av sig obehaget och fortsätter ett tag till. Man försöker förtränga tankarna på vad som skulle hända om något skulle hända. Men man håller fast vid sina gamla principer.
Ett tag till.
Sen lämnar man PSA-prov för att kolla prostatan. Då vet man att en milstolpe är passerad. Cigaretterna är fimpade sedan länge.
Nu går pengarna till gymkort. Man vill vara snygg, men framför allt vill man förbättra sina odds. Man vill göra vad man kan för att få lov att fortsätta sin vandring över denna underbara men plågade jord, hand i hand med dem man älskar och vill fortsätta finnas till för.
Och till slut når man en punkt där det liksom inte är något att diskutera längre.
Man gör slag i saken. Står en stund och väljer innan man slår till på en av de minst jävliga. Ett mycket bra val, får man veta.
Sen går man ut och fortsätter leva. Med sin nya cykelhjälm.