Paparazzon kommer sanningen närmare
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-08-31
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Sanningen är svart och vit nu igen.
Jag sitter på t-banan och läser i tidningen att 74 procent av våra folkvalda anser att en lag borde skydda kändisar från att fotograferas i privata sammanhang.
Alla goda DN-humanister tycker att det är en fin tanke.
Mikael Persbrandt ska slippa att fotograferas rattfull. Carola kan köra bil bäst hon vill. Fifflande direktörer ska inte behöva riskera att plåtas med dubbelhakan i kallt motljus.
Så kan man förstås tycka.
Eller precis tvärtom.
Min empatiska förmåga är klart grundare.
Tvärtom kan jag tycka att det är rätt åt dem.
Under de senaste åren har vi journalister tvingats se på när pr-tomtarna har försökt diktera villkoren för när, hur och varför en tidning ska skriva om en artist.
Och när artisten väl ger tjugo minuter av sin dyrbara tid vill de ENBART prata om senaste skivan.
Det vill de alltid.
När jag för några år sedan följde Gyllene Tider på turné fick jag inte ens gå in i deras turnébuss. Det var för privat.
Alldeles för ofta tvingas man se hur integritet förväxlas med känslomässig snålhet.
Men när blev den privata sfären så smal att ingenting återstår? Vad är så jävla privat med att låta sig fotograferas hemma i sin ”Klippan”-soffa?
Jag förstår inte.
När varje intervju andas pr-träning, när varje bild är så jävla stajlad att det ser ut som dockor.
Och när artister ger mindre och mindre – men tar mer och mer betalt för skivor och filmer – är en motreaktion till slut ofrånkomlig.
När sanningen har sminkats till oigenkännlighet är paparazzon din bästa vän.
Han som ligger i buskarna är också han som ser det ingen annan ser.
Ingen kommer närmare sanningen.
Men paparazzon ska förbjudas, anser politikerna.
Nästa steg?
Antagligen att kriminalisera skvaller. Stänga ned internet. Och spräng alla rökrum. Det vet man ju hur mycket privat som skvallras i dem. In med ett parti napalm så blir man av med rökarna på köpet.
Sedan är det naturligtvis bara att gå vidare på samma linje.
Ta Henke Larsson. Han klappade en motståndare på magen. Sen var han otrevlig mot en tv-journalist.
Vi måste förbjuda fotboll.