Inga tabun – och kräv småborgerlighet
Juli går mot sitt slut och Stockholm rustar sig för den stora högtiden. Det hängs ut kulörta flaggor ur fönstren och bussarna får små vimplar. Barnens ögon tindrar inför den stora paraden med de bjärta färgerna och den enfaldiga musiken. Pride står runt hörnet!
Den homosexuella stolthetsfestivalen firar återigen in ett år av segrar. Halva Facebook har fortfarande sina regnbågsfärgade profilbilder från när USA:s Högsta domstol införde samkönade äktenskap. Resten av sociala medier svämmar över av hyllningar till den senaste i raden av utkomna kändisar, nu är det den näst sista bokstaven i tungvrickaren HBTQ som fått sin superstjärna i Caitlyn Jenner. Detta i ett land där George Bush blev återvald så sent som 2004 - trots två impopulära krig - just för att han lovade att bekämpa just homosexuellas rätt att gifta sig!
Det är bara att konstatera: det har gått rätt bra för HBTQ. Kanske kan andra minoritetsgrupper lära något av en av samtidens mest framgångsrika sociala rörelser?
Om vi börjar med vad man kallar sig. Här fanns i kampen för sexuellt likaberättigande en tro på språkets oerhörda makt men också att man kan förändra vad saker betyder. Bort från skrivbordskonstruktionen, det kliniska homosexualitet, till mer mänskliga och användarvänliga ord - bög och flata. Ord som folk faktiskt använde, och som länge varit extremt negativt laddade. Dessa återerövrade homogaysen och gjorde till sina.
Om man jämför detta med hur andra grupper som försökt lösa ett ord med dåliga associationer genom att helt enkelt byta namn på det. Kognitiv utvecklingsstörning började sin semantiska resa på 1700-talet med den rent kliniska termen idiot. Detta fick en negativ klang (vilken vi har kvar än idag) så man ersatte det med sinnesslö på 1800-talet. Vad tror ni hände med det? Det blev något dåligt, som man ersatte med efterbliven - som ja, ni gissade rätt, även det till slut blev utbytt av godhjärtade krafter. I USA försöker grupper nu med en kampanj att få ordet “retarded” benämnt som “r-ordet” för att förhoppningsvis bli lika stigmatiserat som sin n-släkting.
Det är också fel att kategorisera HBTQ-vinster bara i vänsterns och liberalernas kolumn. Visst bör reaktionära politiker hånas för sin svavelosande ord om världsaltets snara undergång bara för att det finns hen och att ett barn kan ha två mammor. Men de stora symboliska segrarna har varit kring just äktenskap och föräldraskap, och att kunna verka i arenor där homofobin varit som starkast - som i lagsporter eller att tjänstgöra i militären. Små gemenskaper, byggda på plikt, dygd och självuppoffring. Klassiska konservativa värden långt bort från 68-generationens samhällsomstörtande drömmar om hedonistisk utlevelse.
En del av framgångsreceptet för homo-, bi- transpersoner och queers har alltså varit att inte låta vissa ord bli tabu, och att kämpa för rätten att vara småborgerliga. En tanke att ha med sig in den regbågsflaggsviftande Priden.
Medvetet missförstånd
Centerpartiets jakt tillsammans med Rättviseförmedlingen på en pressekreterare “gärna med annan etnisk bakgrund än svensk” får borgerliga tyckare att rasa om raskvotering. Det är alltså ett nätvärk av frivilliga som söker brett efter fler kompetenta. Att inte välkomna alla sorters sökande låter mer diskriminerande.
Kinas överklassungar
Den nya elitens avkomma, som kallas fuerdai och lägger ut bilder på sina hundar med dubbla Apple watch i guld, får gå på läger för att lära sig att inte vara vidriga.