Här behövs hjälp – inte mer käbbel
Barum är runt 70 år och bor i en av de byar som av Isaf betecknas som ”motstånds-nästen”. Han är en fattig man.
Tillsammans med sina söner äger han ett par enkla lerhus och tillräckligt mycket mark för att försörja sin stora familj.
Talibaner och de kriminella grupperna i trakten kommer ibland på sina motorcyklar till hans gård och hämtar förnödenheter. Barum vill inte ha med dem att göra, men har inget annat val än låta dem ta vad de vill ha.
Den afghanska polisen litar han inte på, trots att den nytillsatte polischefen i Mazar-e-Sharif har tagit krafttag mot korruptionen inom kåren.
USA, som skickar drygt 5 000 soldater till de norra provinserna, satsar på att utbilda poliskåren. Soldaterna i afghanska armén anses däremot vara bra. Under den vecka jag följde Barum och hans familj tyckte han att Isaf:s soldater ständigt borde vara i hans by, för då skulle han slippa bli plundrad. (Hans granne var däremot synnerligen kritisk till all form av närvaro.) Barum drömmer också om att byn ska få el, brunnar och en läkare, men eftersom området anses vara farligt skickar inga biståndsorganisationer dit sitt folk.
Så hur ska han och alla andra miljoner krigströtta afghaner kunna få leva i fred och ro?
Är lösningen att de svenska soldaterna tas hem och att vi i stället skickar bistånd när hjälparbetare inte vill besöka vissa områden?
Om alla länder tar hem sina trupper kommer talibanerna återigen att ta över. De har flyttat fram sina positioner rejält och framtiden ser onekligen mörk ut. Är det bättre att skicka fler soldater eller ska de svenska tas hem?
Jag har, trots dumvänsterns påstående om motsatsen, ingen aning och saknar verkligen en seriös debatt om saken.
Motståndare till insatsen, som Jan Guillou och Åsa Linderborg, verkar ha övergett journalistiken till förmån för politiskt agiterande där överdrifter, lögner och personangrepp oblygt används i kampen att få hem soldaterna. Men det är mer fakta och sans à la Olle Svenning som behövs, inte brösttoner från människor som koketterar med att de aldrig varit på plats. Framför allt behöver Barum och resten av det afghanska folket fred och hjälp, och det lär de inte få av meningslöst käbbel i ett land långt borta – utan av konstruktiva och kunniga förslag om hur situationen en gång för alla ska lösas i Afghanistan.