Ryck upp er!
2060 är vi 2,7 miljoner som vill dra vår sista suck med våra lovers
”Jag lovar dig Gunnel att jag ska älska dig i nöd och lust.”
Det var då det.
Det var en bröllopsdag för sextiotre år sedan.
Nu är det andra tongångar.
Efter sextiotre år tillsammans ska Gunnel, 86, och Arne Kojefors, 94, skiljas åt. Så har Eskilstuna och Köpings kommuner bestämt.
Det här kan låta hjärtlöst. Och är det också. Det är ett myndighetsbeslut som stinker av förmynderi. Och sprider en unken doft av ståndssamhället då makten höjde sitt pekfinger och sa: ”Arne, du ska veta din plats. Och din plats är inte bredvid Gunnel.”
Så hur har vi då lyckats röra ihop den här äldresoppan? En lång historia:
I dag är 1,6 miljoner över sextiofem år. En halv miljon är 80 år eller äldre. Och det politiska upplägget är: du ska bo kvar hemma i tvåan eller trean, i villan eller radhuset så länge du håller ihop. Så länge du kan stå på två ben.
Och det är okej.
94 procent av våra äldre gör i alla fall det.
Så kommer en dag då kroppen faller ihop. En hjärtinfarkt. En stroke. En demens. En cancer. Vad som helst. Vi är slut. Och då behövs ett så kallat ”särskilt boende”. En plats där någon har koll på dig dygnet runt. Och det är nu som Eskilstuna och Köpings kommuner höjer sitt finger och säger: ”Vi kanske kan ta emot Gunnel. Men absolut inte dig, Arne.”
Vet kommunerna inte om att vi bara blir äldre och äldre?
Nej, det vet dom inte.
Enligt forskningen så har de flesta kommuner ingen koll alls. Det är ingen planering. Det är noll långsiktighet. Och kanske det mest skrämmande: det är noll förståelse för vad det innebär att bli gammal. Vad som krävs av ett humant samhälle för att göra den sista sköra etappen till en lustgård.
Arne, 94, och Gunnel, 86, är inte det första paret som en kommun försöker skilja åt.
Men låt det bli det sista.
Det kan aldrig vara en kommuns uppgift att skilja älskande åt.
Så ryck upp er, Sveriges kommuner. 2060 är vi 2,7 miljoner som vill dra vår sista suck med våra lovers.