Mina putande läppar är en arbetsskada
Spegel spegel på väggen där, säg vem som vackrast i landet är! Vi människor är bra lustiga. Varje gång vi betraktar oss själva i spegeln gör vi en speciell min. Min kille drar ihop näsborrarna och sniper med sin mun på ett mycket besynnerligt sätt. Antagligen för att han har haft komplex för sin stora sexiga näsa och tror att den på detta sätt ska bli mindre. Mindre för en sekund, men när spegeln är borta är den tyvärr
lika stor igen.
Vet vi människor egentligen hur vi ser ut i verkligheten? Antagligen inte. Vi försöker leva i någon slags underlig förnekelse om att vi är näst intill perfekta. Vi vill inte se sanningen.
Min mamma är ett annat roligt exemplar – hon har nämligen drabbats av omvänd anorexi. Hon tror på fullaste allvar att hon är riktigt smal när hon i själva verket har bullat till sig rejält med åren.
Varje gång vi går och shoppar och hon provar en väldigt tajt tröja spänner hon in magen så att hon håller på att ramla baklänges och säger, “Dhhen heer er vheel fhiiinn”, medan hon drar in en fasansfull massa luft i lungorna. Ja, det beror på hur man ser det, svarar jag. Så fort du släpper ut luften kommer den inte vara lika fin tyvärr, säger jag eftersom jag är en ärlig människa.
Men som de så flott brukar säga: man ska inte kasta sten i glashus. Jag ska här och nu erkänna för er att jag är fullkomligt beroende av att spegla mig. Speglar är mitt heroin, mitt amfetamin, mitt kokain. Jag är fan i mig mer beroende av speglar än vad jag någonsin varit av droger. Och min spegelmin – åhh, herre jesus som jag ser ut. Jag försöker se ut som en uppblåsbar Barbara och varför vet jag inte. Jag tror tyvärr att det är en glamourmodellskada.
På den tiden (glamourmodelltiden) för ungefär 100 år sedan hade jag något väldigt lustigt för mig.
Jag tyckte nämligen aldrig att jag fick tillräckligt stora läppar hur mycket Restylan jag än injicerade.
Så när jag vaknade hittade jag putminen på morgonen i spegeln och så gick jag runt hela dagen och putade. Jag putade mig igenom svettiga arbetsdagar, Italiensemestrar (till min mammas stora
förtvivlan) och fika med vänner – jag fick aldrig nog av put.
Och lägg då till megapattar och ett kritvitt hår.
Det är en väldig tur att jag har vuxit upp och insett att jag på den tiden måste ha uppfattats som ett totalt freak av mina medmänniskor. Varför var det inte någon som sa något? Jag borde ha burats in!!! Just nu är vi kanske inne på den värsta säsongen av dem alla, nämligen badsäsongen.
Vi gör alla vårt yttersta för att se så trimmade som möjligt ut på stranden. Vi kvinnor kan i stort sätt inte andas från början av maj till slutet av augusti och det är lång tid.
Luften kommer med största sannolikhet att ta slut, så vi kommer att stå där och puta med våra gulliga magar vare sig vi vill eller inte!