Tre gånger springer Magdalena Andersson förbi städaren Americo
En spegel med starkt symbolvärde har tagits ner från riksdagens kvinnorum.
Men än finns en hel del att göra för lokalvårdaren Americo Herrera.
Det vore ju exempelvis olämpligt om porträttet på Ingegerd Troedsson, Sveriges första kvinnliga talman, samlade på sig för mycket damm.
Torsdag morgon har kommit och gått och än har väl ingen riktigt hunnit smälta en gårdag som var politiskt historisk och snurrig och som innehöll tillräckligt mycket dramatik för att få en manusförfattare till tv-serien House of Cards att sucka hänfört.
– Tjejerna är duktiga. Vad är det med Sverige? Varför får vi först nu en kvinnlig statsminister? undrar Herrera.
– Kolla Tyskland. Till och med Chile har haft en kvinnlig president.
Jag skrev om denne vänlige man, som har städat i riksdagen i över 20 år, för några veckor sedan.
Americo Herrera berättar att artikeln blivit uppmärksammad.
– Exilchilenare har ringt och gratulerat. Och folk här i huset som aldrig sagt hej till mig har börjat hälsa.
I går, när han gick runt med sin städvagn i Bankhallen, riksdagens entré, stötte han på Magdalena Andersson inte mindre än tre gånger.
Det var ju votering om ny statsminister och votering om budget och presskonferens om såväl tillträde som entledigande och ett evigt springande fram och tillbaka.
– Hon var omgiven av livvakter och hade bråttom. Det var ingen idé att hälsa.
Spegeln, som stod på en talarstol med inskriptionen ”Sveriges första kvinnliga statsminister ”, plockades ner i går.
Men fastighetsavdelningen hade för bråttom, riksdagens fotograf hann inte med i svängarna, så någon stackare fick sätta upp den igen för att än en gång ta ner den.
I en värld där det inte alltid varit så noga med sanningen då historiska skeenden ska dokumenteras, är knappast denna harmlösa fejk någonting att tjafsa om.
Americo Herrera, hans fru och parets tre barn emigrerade från Chile, ekonomin var körd i botten, inflationen skyhög, i slutet på 1980-talet.
Efter ett halvår på flyktingförläggning i Sälen och ett år på ett boende i Gimo fick familjen uppehållstillstånd.
– De ropade i receptionen att jag skulle åka till polisstationen i Tierp. Där fick jag veta att vi fick stanna.
– Det var en fantastisk känsla. Vissa andra familjer fick avslag och transporterades till Arlanda.
Familjen ville bo i Haninge. Hustruns bror bodde i Flemingsberg. Det fanns anknytning.
– Kommunen skickade en bil och hämtade oss. Och väl framme väntade ett förstahandskontrakt på en trea.
Americo Herrera gick till Arbetsförmedlingen. Han fick ett nummer att ringa.
På den tiden fanns ännu någonting så exotiskt som mynttelefoner. Han gick till en telefonkiosk i Haninge centrum, slog numret och fick sitt första städjobb.
Arbetsförmedlingen? Finns den ens än? Och en kommun som ivrigt hämtar några nyanlända och ordnar fram förstahandskontrakt?
Numera kämpar väl kommunerna för att slippa ta emot fler immigranter.
Det slår mig att Americo Herreras berättelse är en berättelse om ett Sverige som inte längre existerar. Ett Sverige där mycket var enklare. Möjligen ett bättre Sverige än dagens.
I bankhallen pyntar två damer en julgran av plast. ”Vi får inte ha äkta längre, ur allergisynpunkt”.
Uppe i kvinnorummet, våning fem, i gången mellan västra och östra riksdagshusen, hänger tavlorna som ska dammas av:
Kerstin Hesselgren, den första kvinnan i första kammaren.
Karin Kock, första kvinnliga ministern, konsultativt statsråd mellan 1947 och 1948.
Karin Söder, den första kvinnliga partiledaren.
Stressade politiker och tjänstemän kommer och går, Karin Enström, moderat ordförande i Konstitutionsutskottet stressar förbi i ivrigt samspråk med en medarbetare.
Det är tidig eftermiddag och fotografer och reportrar börjar anlända till en presskonferens som talman Andreas Norlén har utlyst.
Vissa gäspar, gårdagen var krävande, extrasändningar, nyhetsartiklar som skulle uppdateras gång på gång.
Martin Ådahl, centerpartisten, släntrar förbi med en påse kakor. I går var han på tv. Alla var arga på honom.
Centern hade ju både släppt fram Andersson för att de inte vill ge Sverigedemokraterna inflytande och undvikit att sätta stopp för en budget som dessa Sverigedemokrater är inblandade i.
Det förträffliga med detta politiska kaos är att det går att ge strängt taget vem som helst skulden av vilken anledning som helst.
Miljöpartisterna kan peka ett anklagande finger mot Annie Lööf för att slippa erkänna att de tagit alla på sängen och hoppar av regeringen av taktiska skäl.
Twittrande sossar kan hävda att allt i grunden är Noshi Dadgostars fel i stället för att erkänna att de har brustit i statsmannaskap.
Högern kan unna sig lyxen att gnälla på precis alla.
I kammaren debatteras ”åtgärder för att rädda fiskebestånden i Östersjön”. Det börjar redan skymma, utanför riksdagens panoramafönster står trafiken på Centralbron still.
En flash i mobilen: Kristersson är beredd att prövas som statsminister.
Talmannen håller en konstitutionell utläggning - Kan en statsminister som inte har tillträtt avgå? - och ger underhållande nog Miljöpartiet skulden för kaoset.
– Hade Sverige två statsministrar i går? undrar jag och befarar en evighetsutläggning.
– Så kan man se det, svarar Norlén kort och piper in i kammaren för att leda voteringar.
Americo Herrera slutar tidigt i dag. Arbetsgivaren bjuder på julbord, ”någonstans vid Hötorget”.
Många mil bort ligger hemstaden, Valparaíso, turistparadiset invid Stilla Havet. Han längtar ofta hem, klimatet, vännerna, men Sverige är sedan länge hans land.
– Jag tycker om att arbeta. Men jag är 67 år nu. Nästa år går jag i pension. Det får räcka.
Sysslolös blir han inte. Det finns tio barnbarn att ta hand om.
Den yngste, Elis, är son till en man som inte längre lever. Men Americo Herreras har god kontakt med sin svärdotter.
– Elis fyller tre på lördag. Det ska vi fira.
