Ännu ett mord, ännu en pinne i kriminalstatistiken
Ett mord på ett gym mitt på dagen.
Ännu en gräns har nåtts, passerats, förskjutits.
Notisen om brottet på polisens hemsida uppdaterades klockan 17:26 i går med tre meningar, några få ord som säger så mycket:
”Den man i 55-årsåldern som skadades vid skottlossningen har avlidit på sjukhus till följd av skadorna. Förundersökningen är därför omrubricerad och gäller nu mord.
Mannens anhöriga är underrättade om dödsfallet”.
Det ska ännu dröja ett halvt dygn tills Brå presenterar sin senaste statistik i form av ett pressmeddelande med rubriken ”Färre fall av dödligt våld under 2021”.
En god nyhet?
Möjligen, men det är endast färre i förhållande till året innan, då Sverige noterade den högsta stapeln av dödligt våld sedan mätningarna inleddes för 20 år sedan.
Och antalet mord med skjutvapen, en brottskategori där Sverige med europeiska mått mätt har mycket mörka siffror, har ökat något.
Med statistik kan vi skapa oss våra egna sanningar och få vår verklighetsuppfattning bekräftad, men det är bortom ideologiska preferenser och politisk åskådning ett faktum att det har skett fler mord de senaste fem-sex åren än vad det gjorde i början på 2000-talet.
Nivån av dödligt våld ligger högre än vad den har gjort, som kriminologerna uttrycker saken, lika sakligt som torrt.
Men vad spelar dessa siffror för roll för de anhöriga till den man som ska ha försökt stoppa den maskerade och pistolbeväpnade gangster som mitt på dagen dök upp bland hantlar och tyngder och löpband i en träningslokal i centrala Stockholm.
En trebarnsfar som av allt att döma förlorade sitt liv då han försökte förhindra en uppgörelse han inte hade någonting att göra med.
Ett annat sätt att se på saken infinner sig dock.
Statistiken är inte oviktig, den bidrar till att formulera berättelsen om Sverige och samtiden, den är ett verktyg för dem som har till uppgift att se och vända utvecklingen, vare sig de arbetar för brottsbekämpande myndigheter eller stiftar lagar i riksdagen.
Siffror som dessa kan också vara ett sätt att hantera verkligheten och vår uppfattning om den.
Möjligen hade jag fel då jag i inledningen påstod att ännu en gräns har passerats.
Mord mitt på dagen i offentliga miljöer, med allt vad det innebär i form av risker för dem som inte har med saken att göra, har vi bevittnat tidigare.
Att en annan människa dör än den som var avsedd för kulorna eller sprängladdningen är inte heller unikt.
Yuusuf, 8, som låg och sov då en handgranat kastades genom ett fönster i Biskopsgården.
Luna, 4, som satt i en bil som sprängdes i en rondell efter att ha varit och fiskat med sin pappa.
Adriana, 12, som var ute och gick med sin hund i Norsborg, träffad av kulor som var avsedda för två gängkriminella som befann sig i närheten.
Det nya normala, hävdar vissa. De kanske har rätt.
Och på en presskonferens härom dagen stod rikspolischef Anders Thornberg än en gång och sa att nyrekryteringen till de kriminella gängen måste brytas om utvecklingen ska kunna vändas.
Han sa att vi får räkna med att det tar tid, sannolikt åtskilliga år.
Mördandet kommer att fortsätta. Fler barn kommer att växa upp utan en förälder, fler föräldrar kommer att förlora barn, fler familjer kommer att dömas till evig sorg.
Möjligen är det detta som är det värsta av allt.