Kristersson låter som en panikslagen partiledare
Varenda svensk, oavsett politisk åskådning, vill ha en hand att hålla i nu. Men det får de inte när statsministern håller tal till nationen. I stället får de sju minuter av politisk positionering och spel. Det är alltid ovärdigt. Men i dag är det rakt av skandalöst.
Det senaste dygnet har tre personer dödats i gängkriget. Den här gången hade inte ens alla gängkopplingar. Bara sedan 1 september har elva personer blivit dödade. Och det är, som Ulf Kristersson själv sa i sitt tal till nationen, en situation som Sverige aldrig varit med om förut. Det är en nationell kris. Folk är rädda, oroliga, arga, uppgivna – och ledsna. Jag tror inte att man ska underskatta just känslan av sorg som många nu bär på. Den finns där oavsett dåtid och framtid, oaktat brasklappar som att ”vi såg det här komma” och ”nu ändrar vi lagarna”. Sorgen jag bär på nu innehåller så mycket, och jag vågar påstå att den för fler än mig handlar om annat än gängkriminalitet.
Ulf Kristerssons tal till nationen gör ont. Det gör mig ledsen.
Redan i inledningen är det tydligt: hans tankar går till barn och oskyldiga och deras familjer. Det är ingen slump att han inte uttrycker medlidande för alla de mammor som sett sina söner dö, till de systrar som idogt försökt snacka vett i skallen på en lillebror eller de pappor som sagt till sina pojkar att det finns hopp, att en annan väg är möjlig.
Det gör mig otrygg att nästa del av talet handlar om politiska åtgärder som för det första riskerar att försätta fler än gängkriminella i ett tillstånd av rättsosäkerhet, och för det andra inte kommer att ge snabb effekt. Kristersson rabblar: militären, visitationszoner, anonyma vittnet, förvaringsstraff, ansiktsigenkänning och ungdomsfängelser. Jag förstår människors känsla av att det är dags att ta till alla medel nu, men jag är ändå övertygad om att stora och demokratisk grundläggande omsvängningar bör göras med försiktighet och inte i ett tillstånd av panik. När Ulf Kristersson talar ser jag hans panik. Inte främst inför det hänsynslösa våldet, utan inför att framstå som feg. Paniken tycks handla mer om att tappa greppet om debatten och makten, än om att människor slaktas på löpande band.
Hur förklarar man annars att detta tal till nationen liknar ett inlägg i en partiledardebatt, i stället för att vara en samlande kraft för miljoner människor som behöver en ledare nu mer än någonsin?
Kristersson säger att han såg det komma. Han säger att när invandringen till Europa ökar så minskar den i Sverige. Han säger att han hoppas att alla partier ska samlas nu. Det är så fruktansvärt förmätet, simpelt och ohederligt. Han, och många politiker med honom, har redan sagt det tusen gånger. Att i dag, av alla dagar, tala på det här sättet, nej, det går inte att förstå.
Jag tänker på Jens Stoltenbergs ord efter Utöya:
Mitt i all tragiken är jag stolt över att bo i ett land som har klarat att stå upprätt i en kritisk tid.
Jag är imponerad av hur mycket värdighet, omsorg och styrka jag har mött.
Vi är ett litet land, men vi är ett stolt folk.
Vi är fortfarande skakade av det som drabbat oss, men vi ger aldrig upp våra värderingar.
Vårt svar är mer demokrati, större öppenhet och mer humanitet. Men aldrig naivitet.
I kriget mot gängen måste lojalitet mot svenska folket råda. Det betyder att man ska göra allt i sin makt för att stoppa våldet. Men det betyder också att man aldrig ska vika sig och ge upp det som gör oss till världens bästa land: öppenheten, jämlikheten, yttrandefriheten, rättvisan och den grundmurade demokratin. Jag tror att våra riksdagspartier är beredda att överge det mesta för att visa sig handlingskraftiga och få glänsa. Det skrämmer mig lika mycket som våldet gör.
Jag sökte en landsfader. Jag fick en panikslagen partiledare. Jag är besviken.