Mer känslor på Ica än på Bruce
Det var ju synd att Springsteen inte lyckades rocka sönder Stockholms stadion, så som han gjorde med Ullevi 1985. Det hade varit en välgärning. Maken till olämplig konsertarena får man ju leta efter.
Jo, jag vet att den är k-märkt och att historiens vingslag ekar i de fuktiga
katakomber som benämns entréer. Juridiskt kan det möjligen anses som förmildrande omständigheter, men något slags straff måste ändå utmätas. Det rimliga är att eventuella framtida konserter med Springsteen och liknande artister lokaliseras till Göteborg där det finns riktiga arenor för både stora och mindre konserter.
Jag skriver inte detta för att vara elak. Jag tycker ärligt synd om huvudstaden som har så kassa arenor för musikvärldens större akter. Berns, Cirkus och diverse klubbar funkar finfint, men
i större skala rasar det som korthus. Globen ligger en mil från stan, och Stadion ligger i ett annat sekel.
Så, sluta nu löjla er med konserter på 1912 års standard. Stadion duger säkert jättebra för hästskuttning, kast med liten boll, militär femkamp och annat slikt. Även Rick Falkvinge och hans gäng kan säkert ställa till med en mäktig manifestation i känd stadionstil.
Men Springsteen? Nej, han ska vara i Göteborg.
Då skulle vi också öka avståndet till Karelen och dess påträngande råa kyla. I Göteborg har vi aldrig behövt slå åkarbrasor och hoppa jämfota för att hålla värmen på en sommarkonsert.
Dessutom hade vi kunnat avnjuta musiken som på en livekonsert, inte som
genom en transistorradio.
Kombinationen av isande kastvindar och decibelpanik gjorde nämligen att känslan av rock’n’roll var lika svag som känslan av sommar. För att inte störa de känsliga Östermalmsborna hade max-
volymen begränsats till strax under 50 decibel. Effekten blev att man hörde mer av publikgrannarnas mobilpladder än av musiken från scenen.
Publiken, ja. Järngänget framme vid scenen är ju alltid med på noterna, men för övrigt kändes snacket om Springsteens hängivna svenska publik mest som en medial konstruktion. På läktaren ... förlåt, på läktaren där vi huserade fördelades intresset enligt följande fallande skala: äta popcorn, jämföra WESC-tröjor, skicka sms, titta på skärmflygare, digga Springsteen.
Jag har sett mer engagerade människor handla mjölk på Ica. Men visst, nu kan dom skrävla om att dom minsann sett Springsteen. Sittande på en dyngsur träbänk i nationalromantisk stil.