Idrott behöver intriger, moral, pengar & politik
Det var sommaren för 64 år sedan. Två grabbar, den ene tolv, den andre tretton, båda idrottsintresserade, låg i sitt pojkrum på landet.
De förde sina livs första etiska resonemang. De förde det innan någon av dem ens hade mött ordet etik.
Tolvåringen var jag. Ut i det begynnande nattmörkret sa jag: ”Tycker du, Frasse, att han gjorde rätt som tog emot medaljen?”
”Det är klart”, sa Frasse, som var min kusin. ”Det är stort att ha en guldmedalj i släkten. Varför frågar du så dumt?”
”Jo”, svarade jag, ”kanske hade han varit en större hjälte om han hade avstått?”
Resonemanget dyker upp nu, när om en dryg vecka de trettionde olympiska spelen invigs i London.
Det var OS i London den gången också. 1948 hölls första OS efter andra världskriget. Jag var i en ålder då Rekord-Magasinet och All-Sport gav mig all min själsliga näring. Frasse och jag följde OS genom att luta öronen mot en gammal Blaupunkt. London-OS fascinerade oss både som idrottslig begivenhet och sättet på vilket det rapporterades. Det var en ny röst – hur bra som helst – som bröt igenom. Inte gamle Jerrings, som vi förknippade med ”Barnens brevlåda”, utan snabbheten och entusiasmen hos den andre. Lennart Hyland. Vi gruffade om vilken svensk sportjournalist som var bäst. Jag höll på Oleg i Svenskan, Frasse sa att det var S.H. i Sydsvenskan. Jag har senare förstått att Frasse hade rätt.
För varje dag fick vi nya idoler. Guldmedaljerna haglade över Sverige som hållit sig undan kriget, sluppit svält och vedermödor. Där var naturligtvis Henry Eriksson på 1 500 meter, som tagit över när det verkliga medeldistansesset Gunder Hägg två år tidigare diskvalificerats ”för evigt” för att han tagit emot några hundralappar för att kappspringa på stora arenor.
Där var kanotkungen Gert Fredriksson, brandmannen från Nyköping, med två guld, och en gångare som vi snabbt fick lära oss namnet på, smålänningen John Ljunggren och säkert tio till. Triumferna kröntes sista dagen, om jag minns rätt, med att svenska fotbollslandslaget vann guldet.
Gunnar Nordahl och Nisse Liedholm var för oss då större spelare än vad Messi och Zlatan är i dag.
Med 17 guld, 11 silver och 18 brons tog Sverige, bland 59 nationer, andraplatsen i medaljligan. Amerika var bäst med 84 medaljer varav 38 guld.
London-OS formade min världsbild (och stärkte mig i mitt yrkesval).
Bara i OS 1912 på hemmaplan hade vi varit ännu bättre. Det var kring det ämnet Frasse och jag som i nattmörkret kom in på etik.
På rättvisa och rättrådighet. På sportmanship. Kanske pratade vi också om hyckleri.
Något för vår familj avgörande hade hänt på detta OS, som ägt rum 36 år tidigare. Våra respektive mammor hade en kusin som hette Hugo Wieslander. Denne smålänning från Ljuders socken var 23 år gammal, när OS ägde rum på Stockholms stadion och hade redan en idrottskarriär på topp bakom sig. Han höll svenskt rekord i kulstötning och hade varit svensk mästare i höjd, femkamp och tiokamp. Vid OS i London 1908, då han bara var 19 år gammal, hade han kommit femma i spjut.
Denne hjälte stod i blodsband oss så nära att vi nästan kunde kalla honom Morbror Hugo.
Och Morbror Hugo hade från Stockholmsolympiaden fått guldet i tiokamp. Det var något som i förbigående kunde berättas för kompisarna vid Assars längdhoppsgrop i Margretetorp. Inte för högt och stöddigt. Då kunde man få på flabben från någon av de andra grabbarna.
Det fanns ett moln på himlen. Spelens mest uppmärksammade tävlande var Jacobus Franciscus ”Jim” Thorpe, eller som han hette med sitt indiannamn, Wa-Tho-Huk. Han tävlade i fem- och tiokamp och han dominerade båda. Det var Thorpe som ur Kung Gustaf V:s hand tog emot guldmedaljen. Tvåan var Morbror Hugo som bara fick silvret.
Kungen sa till Thorpe: ”You Sir, are the best athlete in the world!”. Thorpe svarade: ”Thanks, King.”
Året därpå avslöjades, att den fattige indianen under en kort tid spelat baseball. Baseball är en professionell sport. Thorpe hade uppburit en ersättning om 60 dollar.
Thorpe diskvalificerades. Han fråntogs sin guldmedalj. Medaljen återsändes till Stockholm. Tiokampen fick en ny medaljfördelning: Hugo Wieslander, guld, Charles Lomberg, även han svensk, silver, Gösta Holmér, brons.
Svensk hat trick! Men naturligtvis var det inte det Frasse och jag diskuterade. Utan: borde inte Morbror Hugo avstått från guldet? Eller tagit emot medaljen och skickat tillbaka den till Thorpe?
Med min syn i dag vet jag: klart att han skulle! För tusan, det viktigare att vara en gentleman än guldmedaljör.
Morbror Hugo dog 1976, Thorpe hade gått ur tiden redan 1953. Thorpe återupprättades postumt. 30 år efter hans död överlämnades 1983 de olympiska medaljerna till hans barn.
Ceremonin ägde rum i tiokamparens (och baseballspelarens) hembygd i Pennsylvania, där staden Mauch Chunk antagit stadsnamnet Jim Thorpe.
Lärdom: I idrott räcker det inte med svett, liniment och supporterenfald. Det behövs intriger, pengar, politik och moral.
Jag läser just nu
… biografin över den härligt knäppe Bo Widerberg, som dog för femton år sedan. Den är skriven av hans svärson, den ypperlige filmskribenten Mårten Blomkvist. Titeln är ett omdöme på filmskaparen som Leif G W Persson fällde: ”Höggradigt jävla excentrisk”. Boken är höggradigt jävla detaljrik och mängder episoder berättas inte två gånger utan tre. Det är tvivelaktigt att någon människa är värd en biografi om 558 sidor. Men gillar man bio och vill ha ammunition till sina åsikter om svensk filmpolitik är den en njutning.
Kring omskärelse
… pågår en välgörande debatt, vilken kan leda fram till insikt, att inget religiöst hokuspokus är värt stympning av flickor och pojkar. När vi ändå är inne på ämnet kroppen: hur ska vi få slut på den epidemi av tatueringar som pågår? Det ser för jävligt ut.
Staffan, missade du ...
… kemilektionerna i skolan? frågade min läsare Ulf Rytterborg i ett mejl. I mina förra kolumn om energifrågor och utsläpp virrade jag till det och kunde inte skilja mellan koloxid och koldioxid. Förlåt. På gamla tiden hade det inneburit Bc. Svar på frågan: jag missade många kemilektioner. Kemi var näst franska och gymnastik det värsta jag visste i skolan.