Politiska stormar kräver bra vindskydd
Vädret har slagit om. Från en långsam, klibbig hetta till en vild nordvästlig vind som letar sig in i öronen och kyler. Jag tycker att det är ganska skönt när det händer. Troligen för att det känns som hemma, där västanvinden alltid lurade bakom hörnet så fort utemöblerna hade åkt fram. Det jämtländska vädret är brutalt och otroget.
Det har slagit om i politiken också. Aldrig har vädermetaforerna duggat så tätt i den politiska världen som nu. Stormat har det gjort, i vanligt ordning. Resultaten efter EU-valet visar att det är både vänstervind och högervind samtidigt i Europa. I finansminister Anders Borgs prognoser har det talats om aprilväder, dimma och vargavinter. Han är den okrönte konungen av politiska vädermetaforer, men nu har hela det nya moderata partiet och resten av alla som tycker om politik hakat på.
Det var vänstervindens fel att Moderaterna hamnade på 13,6 procent i EU-valet och högerextrema kalla vindar som drog genom övriga Europa och gjorde att Tyskland röstade fram sin första nazist sedan andra världskriget.
Vilken vind som förvandlade Marita Ulvskog till ett åskmoln i slutdebatterna är oklart.
När vi liknar något vid väder pratar vi om det som något som inte går att kontrollera. En vänstervind, eller grön våg för den delen, kan ju inte påverkas, inte förhindras eller mötas. Om vi ska följa metaforen hela vägen får Moderaterna ägna sig åt att spika ihop vindskydd och lägga barriärer resten av tiden fram till valet. Eller fixa ett sätt att utnyttja vindriktningen.
Ännu tuffare blir det nog för president Hollande i Frankrike som även han fick en riktig kalldusch efter EU-valet. Där drog ett obehagligt frontsystem in högerifrån och Marine Le Pens Nationella fronten blev största parti.
Det blåser alltså från båda hållen samtidigt i Europa när extrempartier tar sig fram. I mitten, i stormens öga, verkar det lugnt. Där står de etablerade partierna kvar och undrar vad som hände.
Som Creedence Clear Water Revival sjöng: Vem ska stoppa regnet?