Jag pallar inte vara trevlig
Vi lämnar Köpenhamn bakom oss. Svetten är just på väg att kallna utmed ryggen när vi slår oss ned i tågsätena. Väskorna är med. Barnvagnen. Annika och jag turas om att hålla sonen på humör.
Det är som en filmscen när det sedan händer. Inte för att det är extraordinärt. Tvärtom.
En medelålders kvinna slår sig ned mittemot oss. Kläderna hela och rena men glasögonen märkvärdigt smutsiga, täckta av flottiga tumavtryck. Redan innan hon lutar sig fram och nyper min son i nackskinnet begriper man alltså att något är fel.
Ni borde ta bort sändaren, säger hon. De opererar in dem i nacken på barn.
Hon talar ett sammelsurium av språk. Finska, tyska, engelska, svenska. Det är som att lyssna till ett mobilsamtal från ett skyddsrum. Enstaka ord går fram.
En konspiration. Christer Fuglesang. Vi kontrolleras av Nasa.
Folk i vagnen börjar vända sig om. Förbipasserande klättrar över hennes väskor som dumpats i mittgången.
Jag börjar tänka på David, huvudkaraktären i Kristofer Ahlströms nyutkomna roman ”Ett liv för lite”. En udda pojke i sextiotalets folkhem som växer upp till en utstött man i nittiotalets Sverige. Det är visserligen en karaktär vi sett förr. I Hollywood brukar den av manusdoktorer kallas ”The Enigmatic Outsider”. Men sällan har vi sett honom så levandegjord som i Ahlströms roman; dåren på det nattöppna fiket som snackar om jordens undergång. Det är en enastående skildring av ett samhälle och en tid som inte orkar med sina olycksbarn, sina måndagsexemplar.
Fienden i berättelsen är inte bara Davids sjukdom, fienden är också det samhälle som kräver att alla människor ska vara likadana.
Davids utanförskap är det man identifierar sig med igenom romanen.
Och kanske är det därför sprickan mellan självbild och verklighet just nu känns så ekande stor. För hur gärna jag än vill bemöta toktanten på andra sidan tågbordet med respekt har jag inte orken.
Jag pallar inte att vara trevlig. Knappt ens medmänsklig.
Bakom de flottiga glasögonen finns naturligtvis en historia. Med all säkerhet är hon någons dotter. Kanske någons mamma. Kanske är hon rent av ett geni.
Om detta var en film om henne, då skulle just den här tågscenen ligga ungefär sjuttiofem minuter in. Det skulle vara scenen då hela publiken slutligen får bekräftat att huvudkaraktären blivit en babblande dåre som omgivningen vänder ryggen. Berättelsens lägsta punkt. Just innan det vänder igen.
I den filmen vore vi statisterna som får gestalta det hårdnande samhället: Den välartade familjen som till slut får nog och tar sina fruktpuréer och pocketböcker och går. Vi hittar nya platser två vagnar bort. Tåget kör in i en tunnel och jag ser mitt ansikte reflekteras i fönsterrutan.
Så kan fienden också se ut.
För övrigt …
… anser jag att IFK Göteborg nu - när man sparkat stockholmaren Micke Stahre - borde ta sitt förnuft till fånga och ge jobbet till den blåvita fotbollslegendaren Torbjörn Nilsson.
… är tumblr-sajten ”Rymdslottet” av Andrev Walden det roligaste på nätet just nu.