Mina sista 15 000 kronor gick till spel
Läs Ronnie Sandahls stockholmskrönika
Åhlénskassörskan ler som Åhlénskassörskor gör.
- Funkar inte, säger hon och viftar diskret med kontokortet.
Jag ler stramt.
Försök igen, säger jag lugnt.
- Det är ingen mening, säger hon, fortfarande leende.
Jag ber henne knappa in kortnumret, hon säger att det inte spelar någon roll, jag frågar vad hon menar.
- Du har inga pengar på kontot.
Det är ett sånt där ögonblick.
Kön växer.
Bakom mig ojas det och viskas det. Ögon himlas. Det les leenden som aldrig les såvida inte grannen har backat in i brevlådan med sin nya BMW.
Blickarna bränner hål i nacken.
Samtidigt som tankarna svettas ymnigt bakom skallbenet.
Vad gjorde jag i går egentligen?
Somnade tidigt?
Hyrde en privatjet?
Bjöd på 300 melonshots?
Köpte mig ett harem?
Om jag inte minns fel hade jag 15000 kronor på kontot.
Ännu har jag ingen aning om att någon lymmel har kapat mitt kort och bränt mina sista tusenlappar på spelsajten Unibet.
Så jag låter mig förnedras. Man gör ju så lätt det.
Värst är tanten.
En liten from kvinna, spröd av årens åverkan, hon är antagligen någons farmor, en sån som bjuder på mandelkubbar och hallonsaft, inte alls den snåla varianten.
Men nu, här i kön, förvandlas hon till en bitch.
Hon himlar med ögonen.
Hon pustar.
Med största sannolikhet ska hon inte göra ett skit i dag, hon har inte bråttom någonstans, men det hör till, man ska himla med ögonen och låtsas ha bråttom, fastän både hon och jag vet att hennes almanacka är vit som snö fram till bingon på lördag.
Ännu värre.
Hon ser att jag ser henne. Ändå ger hon mig jag-kan-din-typ-blicken. Jag inser nu att jag avskyr henne djupt och innerligt.
Vill bara vända mig om och skrika åt henne, så att saliven sprutar över hennes ansikte:
- Jag tjänar mer i månaden än vad du lyfter i pension på ett år, så håll käften, ditt jävla russin!
Men jag knyter näven i rockfickan.
Det är svårt. För att vara sprungen ur straight medelklass har jag ett ovanligt stort fattigmanskomplex.
Medan mina föräldrar inte skulle avslöja sina årsinkomster ens med en Glock mot tinningen överdriver jag alltid lite när någon frågar vad jag tjänar.
Ler och breder på med minst en tusenlapp.
Nu sköljer fattigmanskomplexet över mig igen.
- Här, säger kassörskan och ger mig kortet. Men god jul i alla fall.
Förnedrad och luspank lunkar jag därifrån.
Men jag gör det snyggare och bättre än de flesta.