Bada i 16-gradigt vatten var det enda som gällde
Karin Ahlborg om barndomens stenstrand vid Höga kusten
Det går nästan att höra isbitarna i vattnet klirra runt benen när jag sladdar omkring på de snorhala, algtäckta och ofta vassa stenarna.
Dessutom ligger det en död kropp någonstans här på bottnen.
Kan man tänka sig en härligare sommarpärla?
Tio meter ut i vattnet ligger en jättestenbumling tryggt parkerad.
Den heter Gammära. Som i ”gammal märr”. Historien som fått ögonen att tåras på generationer barn lyder som så:
En lika elak som lat bonde skulle ta sin häst tvärs över viken. Men den late drullen orkade inte spänna loss harven från hästen. Och som alla redan räknat ut fastnade harven i botten och ner sjönk hästkraken. Precis vid stenbumlingen.
När andra barn borrade ner tårna i våt, finkornig sand, tampades vi som hade Gröna gången som hemmastrand inte bara mot de halkiga och i storlek obekväma stenarna utan också mot skräcken att den drunknade hästen på något vis skulle hemsöka oss under vattnet.
Eller att vi skulle råka sätta ner en fot på ett hästkranium.
Fast det var ju ingenting som var konstigt under alla somrar när ”bada” betydde just att ta sig tillräckligt långt ut för att slippa skrapa knäna när man slängde sig i vattnet som nådde en maxtemperatur på 16 grader.
Sandstränder fanns någon annanstans.
Pooler var skumma. Folk sa att de fanns men hade någon egentligen sett en? Va?
Så, Gröna gången hos mormor och morfar ifrågasattes aldrig.
Till att börja med, när benen var för korta och knubbiga, fick morfar sätta sig i ekan och ro oss dit. Mormor hade ansvaret för saften i sirapsflaskor och vetelängden. Men så fast förankrad som tidernas badställe blev den högst osofistikerade stenstranden, att vi envisades med att fortsätta gå dit när sirapsflaskorna övergått i mellanölsburkar och mormor och morfar vackert fick stanna hemma.
Den som har ögonen med sig när han eller hon kör över Högakusten-bron kan se Gammära strax under norra brofästet. Självaste Gröna gången är lite knepigare, för de väl upptrampade stigarna finns ej mer utan det blir till att bana sig genom urskogen med sikte på vattnet.
Så går det när det anläggs sandstränder och swimmingpooler till höger och vänster.