Emmas skolväska är packad av svek
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-05-21
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Somliga historier bränner sig fast.
En handlar om Emma i Funäsdalen. Hon är 15 år och borde gå i nian.
I höstas berättade jag och min kollega Maria Trägårdh om hennes öde för första gången.
Vi skildrade Emmas fyra första skolveckor. De började med en sten i huvudet och slutade med att hon ville ta sitt liv.
Vi mötte också en rektor och en skolchef som höll för både öron och ögon och vägrade tro att flickan var mobbad.
Om det skrev vi.
Artikeln väckte starka känslor. Som missförhållanden så ofta gör. Dessvärre blev somliga personers ilska både missriktad och vidrig. Några skickade till och med hotbrev riktade mot skolan.
Vi fick också många samtal. Några få av dem var anonyma och hotfulla.
Men det i särklass mest anmärkningsvärda samtalet kom från antimobbningsorganisationen Friends.
Några månader hade hunnit passera när en av deras representanter besökte skolan. Efteråt beslutade sig organisationen för att delge oss sin syn på situationen.
– Barnen i Funäsdalen mår hemskt dåligt över det ni skrev, sa representanten från Friends.
Sedan berättade hon inlevelsefullt om hur smärtsam publiceringen varit för eleverna på skolan.
Hon nämnde aldrig Emma. Hon som inte var i skolan när Friends var på besök. Hon som tvingats lämna tillbaka sina skåpnycklar efter artikeln. Hon som skulle ha gått i nian.
Till slut frågade vi representanten om hon ens hade varit i kontakt med den mobbade flickan.
– Nej, sa kvinnan.
Samtalet varade i tre minuter. Men Friends ställningstagande hann framgå med all önskvärd tydlighet.
De valde kollektivet.
Och i mina ögon bör en antimobbningsorganisation som tar ställning för kollektivet – mot den mobbade – på allvar överväga sitt existensberättigande.
I skolorna är det sedan länge känt att Friends – vars ”kompisstödjare” röstas fram av eleverna själva – är ännu en popularitetstävling i den snåriga hinderbana som utgör grundskolan.
Ytterligare ett luciatåg.
Emma är en av få som fått upprättelse. I veckan krävdes skolan på ett rekordstort skadestånd av Skolverket. Men Emmas historia om vuxenvärldens svek är inte unik.
I morse packade 100?000 mobbade barn sina skolväskor och gick till ett helvete.
Och om de då riskerar att svikas av landets största organisation mot mobbning:
Vem ska de lita på?