Akademiens exotiska omskrivningar är respektlösa
Svenska Akademie-krisen går in på sin tredje vecka och det börjar bli tydligt för alla utom de direkt inblandade att det enda som kan få det kantrande skeppet på rätt köl är total tystnad. Det blir liksom lite värre varje gång någon på de anklagades bänk yttrar sig.
Det är frustrerande förstås, för en krets där omsorgen om språket utgör hela existensberättigandet. Därför är det också djupt fascinerande att följa hur Svenska Akademien famlat efter orden den sista tiden.
I november förra året, när Akademien gjorde en egen genomlysning av Kulturprofilens framfart, bestämdes att allt samröre med honom skulle stoppas. Sara Danius deklarerade:
– Ledamöter, ledamöters döttrar, ledamöters hustrur och personal vid Akademiens kansli har utsatts för oönskad intimitet eller opassande behandling av vederbörande.
Jag kan, av rent språkliga skäl, uppskatta Akademiens virtuosa omskrivningar av de allvarliga anklagelser som riktas mot deras före detta vän Kulturprofilen. Men det är något med försöken till Proust-svenska som inte går att skaka av sig: Akademiens totala oförmåga att tillämpa konkreta ord på stötande fenomen.
Det är som att begreppet ”oönskad intimitet” höjer Kulturprofilens belagda tafsande – och påstådda sexuella våldsamheter – till något nästan litterärt.
Som om inte kladdande manshänder på kvinnokroppar vore det mest prosaiskt patriarkala arvet i hela den västerländska kulturen.
När Horace Engdahl lät sig intervjuas i Nordegren och Epstein i P1 i tisdags fick han viss hjälp på traven, när Thomas Nordegren frågade om han inte känt till att hans goda vän Kulturprofilen hade rykte om sig att leva ett ”vivör-liv”.
En vivör är nu någon som lever det goda livet, en ”utsvävande mansperson” för att citera Svenska Akademiens Ordbok.
Jag sörjer redan den generation journalister som, likt Nordegren, slänger sig med den här typen av vokabulär, men är det ett rimligt ord att använda för att beskriva en man anklagad för sexuella övergrepp?
Horace Engdahl svalde tacksamt betet och konstaterade nöjt:
– Vivörliv är ju ingenting olagligt, att uppvakta kvinnor är inte alltid impopulärt faktiskt.
När man pratar om våldtäktskultur är en av de bärande faktorerna ”trivialisering av sexuella övergrepp”. Detta slirande blir smärtsamt tydlig kring män som Kulturprofilen som, lite kontinentalt så där, tar för sig av livet – och därmed också av kvinnorna. Övertrampen har uppenbarligen accepterats som någon form av kulturellt betingat drag. Det rör sig ju trots allt om man med höga intellektuella och estetiska ideal, som dessutom är fransk, n’est-ce pas?
Jag tillhör inte dem som har några illusioner om att de upplysta rummen skulle vara fredade från sexism eller våld. Människans brutalitet går igen i alla samhällsskikt. Men det är tydligt att handlingarna bedöms med olika måttstockar beroende på vem förövaren är.
Att med exotiska omskrivningar prata om en potentiell våldtäktsman som någon som älskar livets goda är inte bara respektlöst mot dem som fallit offer för Kulturprofilens härjningar. Det är också en förolämpning mot alla män som vet var gränsen går.
Framför allt är det förbluffande svag hantering av det svenska språket.
Ett av Svenska Akademiens huvuduppdrag är att ”arbeta uppå Svenska Språkets renhet, styrka och höghet”. Nu när kungen är i full fart med att ändra i stadgarna kanske han borde lägga till ”konkretion”. Jag tror inte att det skulle vara impopulärt faktiskt.