Din lycka finns inte i ett piller

Varje år spenderar vi en miljard på lyckopiller. n Den slanten kunde vi lika gärna ha slängt i Östersjön. n Som Aftonbladet berättade i går visar ny forskning att läkemedlen inte fungerar.

Svenskar som äter lyckopiller har mer än fördubblats sedan mitten av 1990-talet.

I dag köper vi antidepressiva läkemedel för en miljard per år.

Två av tre användare är kvinnor.

I höstas skrev jag kritiskt om överkonsumtion av antidepressiv medicin. I ilskna mejl kallades jag då oinsatt, flummig och dum. Kritikerna lät som barn, arga för att mamma undrat om det inte var dags att sluta med nappen.

Nu bekräftar en rapport det jag misstänkt: det är ingen skillnad på antidepressiv medicin och sockerpiller, endast mycket djupt deprimerade blir hjälpta av medicinen. Andra mår bättre, men det är inbillning att det skulle vara pillrens förtjänst. Alla kan dock drabbas av biverkningarna. De vanligaste – ängslan, svaghet, sömnsvårigheter och svettningar – är man gärna utan om man redan mår dåligt.

Merparten av de 600 000 svenskar som i dag äter antidepressiva medel kan känna sig blåsta av en girig läkemedelsindustri och okritiska medier. Medicinerna är till för de riktigt sjuka, men ju fler som äter desto ljuvare klirr i kassan. Läkemedelsbolagen har givetvis motsatt sig rapporten. Visserligen finns risken att antidepressiva mediciners placeboeffekt nu minskar, men rapporten kan också leda fram till en ny syn på medicin och psykiatri.

Faktum är att när förskrivningarna ökade så gick självmordstalet ner. Om det inte bara är pillrens förtjänst, vad är det då? Att gå till en läkare som lyssnar och tar ens lidande på allvar är kanske minst lika viktigt som ett recept.

Jag talar med doktor Wolfgang Rutz, professor i socialpsykiatri, som understryker vikten av att sätta rätt diagnos och inte urskillningslöst dela ut medicin till dem som inte behöver. Men är det möjligt när en stressad läkare får fem minuter på sig med varje patient?

Man tycks vilja gå genom livet smärtfritt. Man duttar och curlar med sina ungar, och likadant vill man bli behandlad själv. Motgångslöst. Men det finns inga genvägar. Ångest och lidande hör livet till, liksom lycka och glädje. Det ena existerar inte utan det andra. Vad genar vi till, förresten? Döden?

Skilj agnarna från vetet och ge medicin till de sjuka – inte till de ledsna. Lyckopiller hjälper inte mot tristess på jobbet, en dum partner eller ett pissliv i största allmänhet.

Allra mest visar ju rapporten hur starkt psyket är. Kan den vardagsdeprimerade människan lita till ett verkningslöst piller så borde hon också våga lita till förmågan att utan piller förändra livet till det bättre. Ut med nappen, trygghetsnarkomaner.

Ställ krav på sjukvården att ge mer än bara recept och en klapp på axeln, men ta också ansvar för den egna tillfredsställelsen. I ett land, rikt och förskonat från krig och farsoter, knaprar var femtonde lyckopiller. Som inte ens funkar. Det är ynkligt.

Följ ämnen i artikeln