Billarmen är en plåga i tätbefolkade områden

Anders Westgårdh

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-09-09

Jag står ute på balkongen i bara kalsingarna med ett granat­gevär över axeln. Trots att nattljuset är skumt ser jag mitt mål tydligt. En svart Volkswagen Golf av 1992 års modell. Med kikarsiktet riktar jag vapnet mot bensintanken. Drar efter andan, kramar avtryckaren.

Explosionen blir enorm. Vilken smäll!

Sen blir det tyst. Välsignat tyst. Jag får äntligen sova.

Den ena våldsamma hämndfantasin efter den andra kommer till mig där jag ligger och vrider mig i sängen.

Klockan är långt över två.

Jag har legat vaken i en timma, allt talar för att det blir en timma till.

Bilen står nere på gatan och tjuter. Ännu ett billarm plågar grannskapet, och jag ligger med gnisslande tänder och tänker att nu får det väl för fan vara nog.

Det är dags att förbjuda billarm i tätbefolkade områden. Den eventuellt brottsförebyggande nyttan står inte i proportion till den akustiska miljöförstöringen. Priset för en persons sinnesfrid är hundratals andras lidande.

Jag har själv larm i bilen. Det gör mig till en potentiell grannplågare. Vad jag vet har det dock aldrig lösts ut, mer än den gången då jag lämnade nioåringen ensam när jag handlade fika. Han fick tröstas med dubbla wienerbröd efter en traumatisk chock.

Hur ska jag förresten veta att det är just min bil som tjuter? Den ropar ju knappast mitt namn. Alla larm

låter mer eller mindre lika.

Bortsett från att hålla för öronen och räcka ut tungan finns det inte en människa som reagerar på ett billarm i dag. Särskilt inte i stan, där det tjuter dag och natt och till höger och vänster. Som preventivt och avskräckande medel är billarmet helt kass. Ingen bryr sig. Vi blir bara irriterade över att bli indragna som öronvittnen.

Det kanske funkar på landet eller på avlägsna platser där man kan anta att det nog är min bil som tjuter. Men ärligt, vad ska man göra då? Gå ut med hagelbössan eller?

Billarm är egoistiskt. Det bygger – åtminstone till dels – på förutsättningen att rättskaffens medborgare ska bli indignerade över det tilltagande buset, och rådigt ringa polisen. Om inte bil­ägaren själv hör sin bil tjuta förväntas vi andra göra det.

Tanken är löjlig. Enda skälet att ringa skulle vara att få tyst på eländet. För själve bilägaren ligger antag­ligen och snarkar med Teknikens Värld över magen.