På stranden i Spanien blev stora världen liten

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag tittar ut över staden. En tom strandpromenad. Var inte detta den stora världen?

Torrevieja, Spanien.

Var det inte här som min bästis Davids storebror Figges kompis Mikael Karlsson fick stryk av ett gäng engelsmän, Mikael som hade en inkasol tatuerad mellan skulderbladen. Han hade blåtira när han kom hem från den semestern. Sexton år gammal och nitad av den stora världen utanför Falköping.

Större än allt man kunde se från andra våningen på Vallmogatan.

Jag hade aldrig varit i Spanien, men det hade min bästis David.

Hans familj åkte utomlands varje sommar. Mina föräldrar envisades med att hyra små stugor i regniga västkusthålor. Jag var svårt avundsjuk.

Nu promenerar jag en eftermiddag i det som en gång var den stora världen och jag ser ett pensionärsparadis.

En sömnig, vindpiskad semesterort.

Vacker, men inte särskilt farlig.

Behändig.

Jag har dragit mig undan igen. Även om jag vill vara med min familj, som jag rest hit med. Jag brukar dra mig undan numera. När blev jag sådan? Jag som stod i centrum, närmast panikartat i fokus. Jag vet inte varför, men jag vet att jag har förändrats. Tystnat.

De små stegen. Mot vad?

Ett annat minne sedan, någonstans i glappet mellan legogubbar och Brännvin special. David kommer hem från en semester och berättar om en restaurang där man betalar en fast summa och sedan får äta hur mycket man vill: köttfärssås med spaghetti, pizza, tacos, korv, pommes frites, kakor, tårtor.

Hur mycket man vill.

Jag minns att jag tittar på honom och tänker: kan detta verkligen stämma, det låter obegripligt, omöjligt.

Hur mycket man vill!?

Femton år senare är David fortfarande min nära vän, men jag vet att dessa gastronomiska tilldragelser kallas bufféer, och att man gör bäst i att undvika dem.

De små stegen. Mot vad, ett vuxenliv? En mindre klassresa?

Sådana tankar nu, i en luftficka i vardagen, i mörkret på en tom strandpromenad i Torrevieja, i det som en gång var den stora världen men som nu kommit att bli den lilla.

Ett ställe där man undrar vem man har blivit, när det hände och vem som tillät det.

Och till vilket syfte. Till det bättre ens?

Sedan rodnar jag. Så befängt ändå. All denna inbillade världsvanhet, som kanske är nödvändig. Som ett sätt att förstå. Ett sätt att göra världen mindre. Mer behändig.

Som om den blir mer min då.