Försöka duger – men inte i skolan
Nu börjar skolorna igen och tiotusentals elever kommer att misslyckas. I många fall är de bara sju–åtta år gamla. De flesta av dem försöker göra sitt bästa, men det kommer inte att räcka. De blir bedömda, mätta och kategoriserade som mindre duktiga.
Hösten 2008 gör nämligen en ny lag det obligatoriskt för lärare att skriva omdömen i grundskolan. Framåt jul kommer åtskilliga barn att få smaka misslyckandets beska. För många blir det dåliga betyget en första käftsmäll från vuxenvärlden.
Jag har faktiskt väldigt svårt att förstå vad det ska vara för vits med rankning av små barn. Men vår stränge magister Jan Björklund har rappat med linjalen, och nu blir det som han säger.
Kanske har han rätt. Kanske är det lika så bra att identifiera rötäggen redan från start, punktmarkera och bända deras inlärningsförmåga som man bänder små kineser. Det är ju ändå dem vi ska tävla med i den globala kapplöpningen. Och med betyg (kamouflerade som ”skriftliga omdömen”) kan vi ju dessutom tidigt och klart urskilja vilka som är landets blivande elit.
Men ändå. Det är ett steg tillbaka, och ett avsteg från den svenska tradition där det inte är en dödssynd att göra fel, att förlora, att misslyckas. Till och med i det normalt så tuffa näringslivet anses misslyckandet inte alltid som en belastning. Den som misslyckas har i alla fall försökt.
Det farligaste med en icke-förlåtande kultur är att den blir automatiskt repressiv. Den kinesiske häckstjärnan Liu Xiang linkade av banan strax före start med en muskelskada. Värdlandets mest dyrkade idol punkterade spelens höjdpunkt för 1,3 miljarder kineser.
Rapporterna om händelsen är skrämmande läsning. Vanära, skam, förnedring, lyder betygen i folkets domstol. Vi tycker mest synd om våra blågula losers, och sen är det inget mer med det.
Därför kan vi ta det svenska OS-fiaskot med besinning och sympati. Mustafa Muhammed satte allt på ett kort med två varv kvar – han försökte vinna men slutade nia. En kanotist var lite krasslig men försökte ändå. Linus försökte men ribban ville annorlunda. Tessan försökte men tygen höll inte. Och stackars Kallur försökte, men föll på första häcken.
Betyget blir icke godkänt. De misslyckades, men inte fan går vi och gnisslar tänder för det? För vi lever i en kultur där det är tillåtet att misslyckas. Åtminstone i sportens värld.