Koivistos livsöde är sällsamt svårslaget
ntligen har den utgivits på svenska, president Mauno Koivistos märkliga dokument om sina uppväxtår i träkåkarnas Åbo samt i skyttegravarna i östra Karelen där han som man i ledet utkämpade Finlands fortsättningskrig mot Sovjetunionen åren 1941-1944.
"Ung soldat" heter boken i översättning och associationen till Väinö Linnas "Okänd soldat" är väl beräknad och föga långsökt. Krigets vardag skildras hos Koivisto i samma kärva, underskruvade tonläge som hos Linna och människornas lidande återges med samma ordknappa nykterhet, något som biter sig fast hos läsaren mer än tusen synonymer för fasa.
Mauno Koivistos sällsamma livsöde är svårslaget, alla kategorier.
Han föddes som mellersta barn till fattiga föräldrar som hunnit en bra bit upp i åren och inte önskade sig barn. När Mauno närmade sig puberteten blev han klar över att hans födelse inte betraktades som någon lycklig familjetilldragelse, tvärtom. Rädsla och skam satte sin prägel på hans egen vaknande sexualitet.
- Det räckte länge innan jag begrep att jag själv inte var skuld till min egen tillblivelse, säger han i en mening, vars skrämmande innebörd infinner sig efter viss fördröjning.
Fadern var djupt troende, medlem av statskyrkan böjd för olika former av fri religiositet. Han ansåg att ett misstag blev begånget när han gifte sig och ett ännu större när han satte barn till världen. I kyrkan om söndagarna muntrade han upp sin familj med att jämra sig högljutt och säga "oj, oj" var gång det lystes för unga par som stod i beråd att gifta sig.
Maunos mor dog i hjärnblödning när sonen var tio år. Att se mor död i kistan var en förskräcklig upplevelse rapporterar Mauno Koivisto, pensionerad president, 75 år.
För övrigt minns han att modern var allvarlig och tungsint. En gång när han som alldeles liten studsade lite av glädje över att ha fått en smörgås blev han åthutad: Vad är det du seglar omkring där, sätt dig, tillrättavisade hans mor.
Den troende fadern var omutlig i sina uppfattningar och dessutom vidskeplig. Han ansåg det vara ett dåligt omen att möta kvinnor i morgonväkten när han gick ut. En gång vände han hem och lät bli att gå till arbetet för han hade mött för många kärringar.
När Koivisto är sexton börjar kriget och han tar värvning som brandman. Vid arton ligger han i kulregnet i Karelens mossa.
- Varför ber jag till Gud att själv bli skonad när jag skjuter andra? frågar sig grabben som fått faderns religiositet med sig i ryggmärgen men aldrig yttrat ett ord om den under sin långa offentliga karriär.
Lite av moderns tungsinne har han också i arv, Mauno som kan se så sorgmodig ut att hjärtat på en mumie vill brista. Tungsinnet förefaller dock att ha lättat betydligt med åren.
Så vandrar han efter kriget sin långa bildningsväg med doktorsexamen som kulmen. Han gifter sig i trettioårsåldern och lever i ett livslångt, av allt att döma lyckligt äktenskap. Han aktiverar sig politiskt och väljs 1982 till Republikens president, buren av en folklig popularitet som få förunnats.
Som politiker var Mauno Koivisto en avvikare fast det är svårt att exakt fastställa hur han avvek.
Han var intresserad av makt som andra politiker, han var road av det politiska spelet precis som alla andra. Hans nypor var hårda ibland, hans personliga ambitioner avsevärda. Ändå var han speciell. Det speciella var - eller är - atmosfären av integritet, okränkbarhet som omger honom. Koivisto kan man vara djupt oense med. Men han är svår att inte respektera.
Mauno Koivisto måste tillhöra den ovanliga kategori människor som helt enkelt är födda med tåga. Utan den hade han gått under. Nu bidrog uppväxtens förhållanden i stället till att han byggde upp ett starkt och välförsvarat jag.
Det avvikande hos Koivisto är förmodligen hans självmedvetande som både är starkt och mycket lite narcissistiskt.
Där Mauno Koivisto växte upp fanns ingen tid och ingen plats för att spegla sig i andras blickar. Där gällde det att överleva och hade man gjort det visste man vem man var.