Biden kunde lika gärna varit på andra sidan jorden
Washington.
När Joe Biden svor eden som USA:s 46:e president stod Ray O'Neill och hans dotter Camdria vid södra infarten till Kapitolium och såg ceremonin i hans telefon.
O'Neill hade tårar i ögonen.
Han hade tagit ledigt en vecka ledigt från arbetet som ingenjör i San Diego i södra Kalifornien och flugit till Washington tillsammans med Camdria för att vara med om det här ögonblicket.
Det var slut. Donald Trump var borta som president, redan nere i Florida, fyra års stress för samhället, fyra år av bisarra lögner och konflikter, fyra år av allt djupare klyftor och hårdare motsättningar, fyra år av gräl i familjer och brutna vänskaper. Det var över.
En iskall vind svepte över Kapitolium. På andra sidan den stora byggnaden med den världsberömda kupolen började Joe Biden sitt installationstal. Han kunde lika gärna ha varit på andra sidan jorden. Ray och Camdria såg inget mer än poliserna och soldaterna som stod skuldra vid skuldra runt hela området, de stod bakom det två meter höga kravallstaketet som hade rakbladsvass concertinatråd upptill och utanför avspärrningen gick poliser med bombhundar.
– Det fanns aldrig utrymme för kompromisser, sa Ray. Nu kanske vi kan komma över konflikterna även i min släkt och vänskapskrets.
Hans ögon var fortfarande fuktiga.
– Det är känslosamt att vara här.
Mest var det journalister och fotografer som stod vid de stängda infarterna till Kapitolium. Varenda tidning och vartenda TV-bolag av betydelse över hela jorden har utsända i Washington under en presidentinstallation.
Sedan kom de religiösa dårarna som skrek i högtalare att homosexuella hamnar i helvetet och att den som inte väljer Jesus får brinna i den eviga elden.
På tredje plats kom så kallade vanliga människor som Ray och Camdria som studerar statskunskap med inriktning på förvaltning vid San Diego State University.
De var ensamma vid den södra infarten till Kapitolium. De satt på kanten till en låg tegelmur och åt sina lunchsmörgåsar och medan de åt sjöng Lady Gaga nationalsången.
Det blir ofta så vid gigantiska tillställningar. Först händer ingenting och sedan allt. Ray och Camdria blev sittande med smörgåsar i vänster hand. De la den högra över hjärtat. Ray tyckte att det var lite skämmigt. Man står upp under nationalsången.
Därför var de noga med att resa sig när Biden svor eden en stund senare.
Det var en början.
Kanske början för USA att åter bli ett normalt land, så normalt en supermakt kan vara. Ett land där medborgarna inte varje dag tvingas ta ställning till det ena bisarra uttalandet efter det andra och där ena halvan hatar den andra. Ett land där folk kan prata civiliserat med varandra.
Ett land där man kan diskutera verkliga problem utan att ljuga eller anklaga. Till exempel pandemin som dödat 400 000 amerikaner, pandemin som Trump sa var en bluff. Nere på grönområdet National Mall där tiotusentals människor samlas under en normal presidentinstallation fladdrade 200 000 flaggor till åminnelse av alla döda.
– Det svåraste har varit ett år i isolering, sa Camdria. Jag är 21 år. Jag vill vara ute med mina vänner. Ett år är mycket för mig. Pandemin kunde ha skötts så mycket bättre.
Solen bröt fram men värmde inget i den kalla vinden. Biden var på andra sidan byggnaden och Ray och Camdria tittade i telefonen. De förblev stående.
Kunde de vara säkra på att detta var en början?
Om de lärt något de senaste fyra åren så är det att inget är säkert.
Kanske är det början till en början för ett land som har många svåra frågor att besvara. Hur kunde en ensam man sätta hela supermaktens politiska system i gungning? Hur kunde samtalet i nationen omvandlas till hatspråk? Hur kunde korruptionen få grassera så ogenerat?
Men Trump var slut nu och ett slut är alltid också en början.
– Jag tänker inte gnugga mina meningsmotståndares näsor i Bidens seger, sa Ray O'Neill. Vi ska försöka samtala lugnt igen.
– Vi är tacksamma för att det inte var några protester i dag, sa Camdria. Vi vill ha ett fredligt maktskifte.
