Regeringen borde lyssna på Folkhälsomyndigheten om narkotika
Nollvision för dödlighet i narkotika, trumpetar socialminister Lena Hallengren.
Ord som inte betyder mycket så länge regeringen vägrar att lyssna på Folkhälsomyndigheten.
I en debattartikel i Dagens Nyheter i går presenterade Hallengren regeringens strategi de kommande fem åren för att motarbeta olika former av missbruk och dess inte sällan katastrofala följder.
Här finns en del goda föresatser. Att exempelvis spelberoende likställs med annat missbruk är på tiden.
Över 300 000 personer beräknas ha fastnat i ohälsosamt spelande. Människor som av lätt insedda skäl ofta har ekonomiska problem med allt vad det kan föra med sig i form av psykisk ohälsa, supande och annat elände.
Dessutom presenteras en nollvision för dödlighet i narkotikadödlighet.
Ja, med tanke på att Sverige har drygt 80 dödliga överdoser per en miljon invånare, de dystraste siffrorna i hela EU, tycks det finns utrymme för se över politiken inom området.
Hur förbättringen ska ske framgår dock inte. Konkreta förslag lyser med sin frånvaro.
Vad som däremot inte saknas är löften om att "stärka de förebyggande insatserna" och "minska marginaliseringen av personer i missbruk".
Ambitioner som få lär invända mot, men som är så svävande formulerade att de inte betyder någonting.
Ett alternativ hade onekligen varit att ta intryck av Folkhälsomyndigheten, som för ett år sedan försynt påpekade att ingen vettig undersökning har gjorts av effekterna av 1988 års kriminalisering av eget bruk av narkotika.
Har förbudet lett till minskad vilja att söka vård för beroende eller akuta skador?
Leder en prick i belastningsregistret för innehav av lite hasch till att det blir svårare att få jobb?
Har lagen över huvud taget haft någon avskräckande effekt på ungdomar?
Frågor vars svar onekligen skulle kunna ha betydelse för vilken politik som är bäst att föra. Men Hallengren gjorde tummen ner.
Statistiken visar att användandet av narkotika bland ungdomar var som lägst 1987, året före kriminaliseringen. Under 90-talet sköt det i höjden.
Samtidigt fördubblades narkotikadödligheten.
Nej, det är inte lagens utformning som har lett till den dystra utvecklingen. Men det är svårt att med trovärdighet hävda att förbudet har bidragit till att minska problemen.
Polisen har sedan 1990-talet spenderat en halv miljard på urinprover och tredubblat arbetskraften som läggs på narkotikaärenden.
Vem vet, kanske hade bättre resultat uppnåtts om resurserna förts över till vården?
Statsminister Stefan Löfven sa i en intervju i SVT härom kvällen att regeringen fortsätter att lyssna på vad experterna har att säga innan nya beslut fattas i pandemibekämpningen.
Gott så, jag kan inte helt frigöra mig från misstanken att eftervärlden kommer att se med förundran på alla dessa panikslagna lockdowns vi har bevittnat runt om i världen det senaste året.
Mindre beundransvärt är att regeringen vägrar att lyssna på vad Folkhälsomyndigheten har att säga om narkotikapolitiken.
Det handlar inte om att släppa knarket fritt. Det handlar om att utvärdera en lag.
Att ta Hallengrens nollvision på allvar är förenat med betydande problem.