Tog sitt liv efter fem år på asylboende

Susanna Nygren

Efter fem års väntan på ett asylboende, ensam och deprimerad, ser Minoo, 60, inte längre någon utväg.

En dag i slutet av maj går hon in på arbetsmarknadsförvaltningen i Trelleborg och sätter eld på sig själv.

Hon får svåra brännskador och dör ett dygn senare.

– Jag fick en chock, säger dottern Azadeh, som är mycket kritisk till hur olika myndigheter och sjukvården behandlade hennes mamma.

Den svarta bilen kör upp på Öresundsbron i riktning mot Sverige. Hastighetsmätaren närmar sig 100 km/timmen.

I passagerarsätet sitter 35-åriga Azadeh. I högra handen håller hon sin mobiltelefon. Plötsligt ringer den och Azadeh skyndar sig att svara. Som i en dröm hör hon rösten säga: ”Jag beklagar. Det fanns inget vi kunde göra. Jag beklagar verkligen.”

– Jag fick en chock. Jag kunde inte fatta det. Jag fick inte fram ett ord, säger Azadeh.

Hade dotter i Danmark

I polisens förundersökningsprotokoll står det att en kvinna är misstänkt för mordbrand på arbetsmarknadsförvaltningen i Trelleborg.

Kvinnan är 60-åriga Minoo. Flykting från Iran och utan anhöriga i Sverige. Den enda anhöriga är dottern Azadeh som bor i Danmark.

Minoo har försökt att ta livet av sig och förs till sjukhus med svåra brännskador.

Ett dygn efter självmordsförsöket dör hon.

Fem år tidigare har Minoo kommit till Sverige. Hon har sökt asyl i Danmark men nekats. När polisen upptäcker att hon har ett visum för Sverige kör de henne över Öresundsbron.

– Hon ville egentligen till Danmark eftersom jag är här. Hon ansökte om visum hit men fick nej. Men hon lyckades få ett svenskt visum, säger dottern Azadeh när vi träffar henne på ett kafé i Köpenhamn.

När dottern konverterade till kristendom utsattes hennes mamma för trakasserier. Till slut såg hon ingen annan utväg än att fly från Iran.

Luktade illa

Nio månader efter ankomsten till Sverige får Minoo permanent uppehållstillstånd. Mor och dotter är glada: Minoo är i säkerhet och dottern kan besöka henne.

Hon placeras på ett asylboende i Perstorp.

Azadeh minns att lägenheten var smutsig och luktade illa.

– Visst var det en lägenhet men det gick knappt att bo där. Det var så mycket som var sönder och smutsigt att det kändes omöjligt att göra det hemtrevligt.

Hennes mamma hade svårt att acceptera lägenheten.

– Hon vantrivdes och skurade toaletten tre gånger om dagen.

Drömde om eget boende

Azadeh besökte sin mamma så ofta hon kunde. Men det blev ändå ensamt för den 60-åriga kvinnan i ett främmande land. Enligt Azadeh gjorde Minoo så gott hon kunde för att livet skulle bli bättre.

– Hon kämpade verkligen. Vid nyår frågade jag henne vad hon hade för nyårslöfte. Då sa hon att hennes mål för nästa år var att lära sig svenska ännu bättre.

Den högsta drömmen var ett eget boende.

Tårarna kommer. Det är fjärde gången under intervjun som hon gråter. Det har gått tre veckor sedan hennes mamma tog sitt liv.

Minoo hade varit nedstämd sedan hennes son dog. Och under åren på asylboendet gled hon allt djupare in i en depression.

När Minoo frågade Migrationsverket om en egen lägenhet var beskedet att socialtjänsten i hennes kommun skulle bistå. Men Minoo hade ännu inte blivit tilldelad någon kommun.

Fick vänta fem år

Eftersom hon hade fått uppehållstillstånd låg hennes ärende hos Arbetsförmedlingen, som ska se till att den som fått uppehållstillstånd blir placerad i en kommun. Sedan är det upp till den kommunen att hjälpa till med boende.

Minoo fick vänta i fem år innan hon tilldelades en kommun.

– Till slut – efter fem år – ringde arbetsförmedlingen i Perstorp och sa att hon hade blivit tilldelad Trelleborgs kommun. Vi blev jätteglada, säger Azadeh.

Den 28 april kallades Minoo till ett möte på arbetsmarknadsförvaltningen i Trelleborg. Azadeh följde med. Hon hade köpt en svensk flagga för att fira att Minoo äntligen skulle få ett hem i Sverige. Men mötet blev inte som väntat.

– De sa: ”Det finns ett vandrarhem som vi har köpt. Dit ska du flytta”, säger Azadeh.

Minoo vägrade. De skulle få bära hennes döda kropp till vandrarhemmet.

I fyra timmar försökte Azadeh övertyga handläggarna om att hennes mamma hade väntat i fem år på boende, att hon var djupt deprimerad och att en flytt till att vandrarhem skulle vara dödsstöten.

Skulle avhysas

Kort därefter hörde handläggaren på Migrationsverket av sig: Minoo skulle avhysas. Nu tillhörde hon Trelleborgs kommun och kunde inte bo kvar på asylboendet.

– Mamma blev jättearg och ledsen. Hon växlade mellan att skrika saker och långa stunder av total tystnad. Jag kunde inte prata med henne.

Migrationsverkets personal kom till lägenheten för att inspektera den. Men Minoo vägrade öppna dörren, övertygad om att de skulle kasta ut henne. Hon blev allt mer nedstämd och till slut såg Azadeh ingen annan lösning än att ta henne till psykakuten i Kristianstad.

– Läkaren sa att det var bra att jag tog dit henne och de lade in henne.

Skrev ut sig

Det är oklart vad som hände sista dagen Minoo var inlagd. Den 1 maj fick Azadeh ett samtal från vårdpersonal om att mamman hade skrivit ut sig. Azadeh blev förvånad och ringde henne.

– Hon sa att läkaren hade sagt att det inte fanns mer de kunde göra för henne. Det hade hon tolkat som att hon inte var välkommen längre.

Azadeh försökte nu övertyga Migrationsverket om att Minoo skulle få bo kvar på asylboendet tills hon fått tag på en lägenhet. Till slut backade Migrationsverket – Minoo fick bo kvar på asylboendet i väntan på en mer permanent lösning.

Hungerstrejkade

Den 16 maj skickade arbetsförmedlingen ett mejl: erbjudandet om vandrarhemmet stod fast, skrev de, men tanken var att Minoo skulle få en lägenhet i framtiden.

Minoo började hungerstrejka. Det visar sig vara ett sista rop på hjälp.

Några dagar senare hör handläggaren i Trelleborg av sig: det finns en lägenhet till Minoo.

– Han sa att ”Vi har nycklarna men inget kontrakt ännu. Därför dröjer det innan hon kan flytta in”. Vi tyckte båda att det lät konstigt, säger Azadeh.

Gav apatiskt intryck

På förmiddagen den 25 maj dyker Minoo upp på arbetsmarknadsförvaltningen i Trelleborg. Hennes handläggare känner igen henne. Hon sitter stilla och ger ett apatiskt intryck.

Handläggaren ringer dottern och berättar att Minoo hade kommit utan att ha en bokad tid.

– Jag blev rädd och tänkte att hon kanske skulle göra sig illa, säger Azadeh.

– Jag bad handläggaren att koppla på högtalaren på telefonen. Jag skulle försöka övertyga henne om att det var sant – det fanns en lägenhet som hon skulle få. Jag började prata men innan jag hann säga allt bröts samtalet.

Azadeh blir panikslagen och övertalar en vän att skjutsa henne till Trelleborg. De kör mot Öresundsbron.

Hit kan du vända dig

 Vårdcentral eller annan läkarmottagning.

 Psykiatrisk mot­tagning.

 Personal på skola: lärare, skolsköterska, psykolog, socionom, husmor, skolvärdinna, fritidspersonal.

 Ungdomsmot­tagning.

 Präst, diakon.

Nationella hjälplinjen: 020-22 00 60. Alla dagar kl 13–22.

SPES, Riksförbundet för Suicid Prevention: 08-34 58 73. Telefonjour varje dag kl 19–22

Självmordsupplysningen: Chatt vardagar kl 19-22. www.mind.se

Jourhavande präst: via 112. Alla dagar kl 21–06

Jourhavande medmänniska: 08-702 16 80. Alla dagar nattetid, kl 21–06

BRIS – Barnens hjälptelefon: 116 111. Alla dagar kl 10-22

BRIS vuxentelefon – om barn: 077-150 50 50. Måndag–fredag kl 10–13

Jourhavande adoptionskompis: 020-64 54 30

Röda Korsets telefonjour: 0771-900 800. Alla dagar kl 14–22.

Röda Korsets mobilchatt SMS:a Kompis till 71 700. (kostar som ett vanligt sms). Vardagar kl 18-22 och helger 14–18.

Röda Korsets datorchatt: www.jourhavandekompis.se. Vardagar kl 18-22 och helger 14–18.

RFSL: Ring 020-34 13 16 eller skriv till boj@rfsl.se

Självmordsupplysningen: Chatt vardagar kl 19-22. www.mind.se

Så kan du hjälpa

Du kan rädda liv genom att räcka ut en hjälpande hand.

Så tveka inte att försöka tala med den som har självmordstankar.

Genom samtal kan du få personen att söka hjälp.

Varningssignaler för självmord och självmordsförsök är bland andra:

Förändringar i beteendet. Var alltid uppmärksam på om någon inte längre är sig lik eller om du oroar dig för personen.

Om personen är lynnig, ledsen, tillbakadragen, talar om hopplöshetskänslor, känner sig hjälplös och värdelös, inte bryr sig om sitt utseende, uttrycker dödstankar – exempelvis genom teckningar, berättelser och sånger – tar avsked av folk i sin omgivning och/eller ger bort ägodelar. En del ägnar sig åt riskfyllt och självdestruktivt beteende.

 Ibland kan en självmordsnära person upp­levas som ovanligt lugn av sin omgivning. Var uppmärksam på detta då det kan tyda på ett tyst ­beslut att fullfölja sin självmordsplan.

Källa: NASP