"Talibanerna har skjutit på mig"

Åsne Seierstad, 38, är gravid - och kommer lämna krigen bakom sig

helskärm

Hon har upplevt tre krig på nära håll.

Men med ett litet barn växande i magen är norska journalisten Åsne Seierstad osäker på om hon någonsin kommer att ge sig ut i krig igen.

– Jag tror att man plötsligt blir rädd av sig när man får barn. Och den som är rädd kan inte vara krigsreporter.

Medan vi andra får höra rapporterna om krigen i tv är Åsne Seierstad, 38, där, mitt i striden.

I Tjetjenien, Kabul eller Bagdad, med kulor vinande kring öronen.

Men just i dag är Åsne långt från krigets fasor. I stället sitter hon nedsjunken i en blommig fåtölj på ett lyxigt hotell på Strandvägen i Stockholm och berättar om sitt dramatiska liv som krigsreporter.

– Jag har hamnat i kulregn i Afghanistan och Irak. Jag har suttit i skyttegravar medan talibanerna skjutit på mig. Det är lika farligt varje gång och jag är lika rädd varje gång, säger hon.

Lägger rädslan åt sidan

Ändå vågar hon sig alltid tillbaka till krigen.

– När jag väl har bestämt mig för att åka lägger jag rädslan åt sidan. Sen skapar jag mina egna säkerhetszoner. Jag tänker att kriget inte är precis här, det är i närmaste by. Sen blir zonerna mindre och mindre, säger Åsne och kväver en gäspning.

Hon är trött. I månader har hon farit runt i Europa och pratat om sin nya bok ”Ängeln i Groznyj”, som handlar om barn på ett barnhem i Groznyj. Kriget i Tjetjenien var det första hon bevakade. Förra året gav hon sig tillbaka dit och flyttade in på ett barnhem för att lära känna krigets största offer – barnen.

– Det var chockerande. Man har läst om krigstrauman och övergrepp, men att uppleva det på nära håll ... Det är som att läsa en bok om barnpsykologi och sedan få se barnen som levande exempel, säger Åsne sorgset.

Väntar barn

Kanske ligger ämnet henne ännu närmare nu. Åsne är gravid, hon väntar barn med pojkvännen och jazzmusikern Trygve Seim och ska föda i sommar. Nu är hon osäker på om hon vågar sig ut i krig igen.

– Jag tror att man förändras när man får barn, att man plötsligt börjar bli rädd av sig. Och den som är rädd kan inte vara krigsreporter. Vi får se, nu tänker jag koncentrera mig på den nya människan som kommer till världen. Det är det viktigaste, säger Åsne och smeker sig ömt över magen.

Hon säger att hon är övertygad om att det är personligheten som avgör om man passar för att bli krigsreporter eller inte. Själv har hon alltid varit väldigt orädd och envis av sig.

Åsne är född med en stark vilja att ta reda på saker. Och hon tänker alltid ”jag klarar mig säkert”, i stället för ”jag kommer nog att dö”. Användbara personlighetsdrag för en journalist, men egenskaper som kan innebära problem hos ett litet barn.

Som liten hade Åsne till exempel en tendens att försvinna om hon inte fick som hon ville.

– Jag rymde ofta hemifrån. Jag skrek mycket och ville gå själv till lekplatsen. När vi åkte skidor smet jag upp i högsta backen, fast jag inte fick, sen for jag ner i rasande fart, berättar hon.

I skolan i Lillehammer var Åsne rastlös och bråkig och hon fick med sig anmärkningar om sitt uppförande hem till föräldrarna.

På samma skola skojas det nu om att det finns hopp för bråkiga elever, kanske blir de krigskorre-spondenter som Åsne Seierstad.

Grundförutsättningen att bli krigsreporter fanns alltså där, men sen tror Åsne att det mest var en slump att krigen blev hennes arbetsfält.

Chockmöte med kriget

24 år gammal var hon i Moskva och frilansande för norska Arbeiderbladet när kriget i Tjetjenien bröt ut. Hon fick uppgiften att sköta bevakningen från Moskva. Hennes enda arbetsredskap var värdfamiljens svartvita tv där bilden flimrade och hoppade. Tanken var att Åsne skulle ta del av nyheterna och rapportera hem till redaktionen i Norge. Det gick inget vidare så Åsne övertygade sin chef om att hon borde åka till Tjetjenien och rapportera från plats i stället.

Åsnes mamma gjorde vad hon kunde för att stoppa dottern, men precis som när Åsne var liten gjorde hon som hon ville.

– Det sista mamma sa innan jag åkte var att jag skulle lova att inte göra något farligt.

Det dröjde inte mer än en vecka förrän Åsne låg och tryckte i ett dike med gevärskulor vinande kring öronen.

– Det var förfärligt! ”Vad gör jag här?” tänkte jag. Detta är inte mitt krig, det är inte här jag ska vara. Det var ett chockmöte med kriget, jag fick det verkligen rakt på mig. Kulorna for ner i marken alldeles intill, ”pioong ... pioong”, lät det. Det var som på film. Jag minns att jag tänkte ”och jag som lovade mamma att inte göra något farligt”.

Åsne låg på mage med en skottsäker väst utbredd över sig och bad en stilla bön att hon skulle komma undan med livet i behåll.

Efter några minuter var det över och hon kunde kravla sig i säkerhet.

– Senare på kvällen tänkte jag ”Jamen, det där gick ju bra. Nu är det bara att gå vidare”. Så har det varit många gånger, när faran är över bestämmer jag mig för att stanna kvar.

Hon säger att kriget i Tjetjenien gick in rakt under huden eftersom det var hennes första.

Nu för tiden har Åsne förmågan att sätta skyddslappar framför ögonen.

– Jag minns första gången jag såg en död människa. Det var en raket som hade skjutits ner i en bil.

I bilen låg en död lemlästad man. Det var en massa blod och folk hade flockat sig runt omkring. Jag tog en bild men jag höll avstånd.

Nytta av att vara kvinna

En annan händelse som etsat sig fast i minnet är när Åsne var på en marknadsplats i Bagdad där en massa barn hade lekt när bomben smällde.

– Att se de små kistorna med kropparna, en del hade bara små skrubbsår. Det är grymt. Men det är det krig handlar om. Människor dör, barn dör och därför är det så viktigt att berätta om det.

Åsne säger att hon haft stor nytta av att vara kvinna och journalist i sitt arbete. Tack vare det har hon kunnat röra sig mer fritt mellan de skilda mans- och kvinno-världar som ofta finns i länder i krig. Hon har till och med flyttat in hos vissa familjer och samlat material till sina böcker och reportage.

Reportageboken ”Bokhandlaren i Kabul” skrev Åsne efter att ha bott hos en familj i Afghanistan. Den blev en världssuccé och gjorde henne till mångmiljonär.

– När man får uppleva att sälja så många böcker som jag gjort vill man ge något tillbaka, säger hon.

Därför finns det i dag en skola för 600 flickor i Kabul som Åsne bekostat. Och i Groznyj köpte hon barnhemmets granntomt med tillhörande bageri och skänkte det till Hadizat, kvinnan som kallas ”Ängeln i Groznyj” och som driver barnhemmet.

– Mina böcker handlar om andra människors lidande och jag har skrivit om dem. Då är det det minsta jag kan göra. Jag är absolut ingen moder Theresa, säger Åsne med eftertryck.

– Jag tror att det är nyfikenhet. Och att få fullfölja en historia. Jag vill veta vad som hänt sedan sist.

Sover gott om natten

Åsne säger att hon är bra på att koppla bort det hemska hon ser och upplever när hon är hemma i tryggheten i Oslo.

– Jag sover gott om natten. Med åren har jag blivit bättre på att hålla distans till det jag upplever. Jag tror helt enkelt att det handlar om yrkesprofessionalism.

Kanske är det just därför som hon faller så lätt in i det trygga livet hemma i Norge efter sina jobbresor. Det är när Åsne är borta från hemmet som hon uppskattar västvärldens självklarheter, som att bara kunna sätta på kranen och släcka törsten, mest.

– Att kunna dricka utan att tänka ”blir jag sjuk nu”. Jag saknar duschen på morgonen och när jag var i Afghanistan längtade jag efter en stol att sitta på. Men sen när jag väl har allt det där tar det inte lång tid innan jag vant mig. På ett märkligt sätt hoppar jag väldigt lätt in i det praktiska liv jag har här hemma, säger hon och tillägger:

– Och precis som många andra kan jag sura över småsaker. Det är inte så att man kommer hem och tycker att allt är fantastiskt, säger Åsne, som inte heller är någon hårdhudad superkvinna på hemmaplan bara för att hon upplevt tre krig, tvärtom.

Det upptäckte hon inte minst för ett par veckor sedan, när hon hade fått möss i källaren till sitt hus. Oslos skadedjurskontroll kom dit och satte ut fällor. När de skulle vittjas blev Åsne förfärad.

– Jag orkade inte utsätta mig för synen att se en mus i fällan. Tänk om den inte var död, tänk om den plågades. Hemma är trygghet för mig och här ska inte finnas död och elände.