”Det finns ingen föräldra"ledighet" längre”
Åsa Erlandson: Måste vi maxa vår förmåga hela tiden?
Öppna förskolan är en verksamhet där små barn som ännu inte börjat på
dagis kan träffas och leka med varandra.
Nä.
Inte nu längre. Det är snarare mammor och pappor som står där och bankar på dörren redan 09.59 för att få komma in och träffa varandra och som bryter ihop om det är stängt. Rastlösa föräldrar har glömt hur man tar det lugnt.
Jag tänkte på det förra året när jag var föräldraledig med vårt andra barn, vilken enorm skillnad det var från första resan några år tidigare. Förr flummade man runt med sin barnvagn och slog sig i slang med någon annan barnvagnsflummare och kanske gick till öppna förskolan någon gång ibland. Men nu, nu är det nästan ingen skillnad mellan att jobba och att vara föräldraledig för alla rullar omkring med sina smartphones och sköter bokföringen från sandlådekanten, bokar affärsmöten sittandes i ett bollhav och pratar uppmuntrande till sitt barn som gungar så högt – tills man ser de vita hörlurarna i öronen och inser att det är ett utvecklingssamtal med någon medarbetare som utspelar sig.
Personalen på öppna förskolan vittnar om samma sak: ”Det är inte klokt, om vi håller stängt bara en förmiddag ringer föräldrarna och är arga, eller nästan gråtfärdiga. De får panik vid tanken på att inte göra någonting.”
På köpet har vi fått en ny form av olycka, en form av shaken baby syndrome, som uppstår när två barnvagnar frontalkrockar med varandra på gatan (båda föräldrarna har ögonen djupt nere i varsin skärm). Min kompis som var föräldraledig utomlands kom hem och berättade förundrat att det hade känts så konstigt första dagarna på andra sidan jordklotet: ”Sedan kom jag på vad det var, människor hade ögonkontakt med varandra på gatan!”
Det släpps böcker med tips om hur man boostar sin karriär under föräldraledigheten och skrivs hyllningsreportage om nyblivna föräldrar som startade ett, två, eller varför inte tre företag med sin enmånadsbebis hängandes på armen och man flasktränar sitt barn inte för att amningen krånglar, utan för friheten att kunna göra vad man vill. Som till exempel att jobba. Allt enligt den sorglösa devisen ”Om jag mår bra, mår bebisen bra, trallallalaaaa!!!”
Och den enda invändning som hörs när vi får veta att Petra Mede ska leda Melodifestivalen med nyfödd bebis är den här: ”En man hade aldrig fått frågan om han hade klarat det!” En slags rättviseaspekt alltså, som om problemet med att allt har en baksida är ur världen bara män och kvinnor får exakt samma frågor.
Jag hänger inte upp mig på det. Min undran är istället varför det inte
längre finns någon period i livet när man tillåts ta det lugnt. Är verkligen tiden som nybliven förälder, kanske för första och enda gången i livet, den bästa att speeda upp? Måste man starta det där företaget och flänga på de där mötena, bara för att det går? Är det så himla omöjligt att tänka sig ett enda år då man INTE maxar sin förmåga?
Jag har mött mammor och pappor som multitaskade sig igenom
föräldraledigheten och fick jättefina cv:n – och en sorg som kom långt efteråt över att den första tiden med babyn bara flimrade förbi. Därför tror jag inte att det är fler böcker om hur man fixar drömjobbet som nybliven förälder vi behöver, utan tvärtom en handledning till hur man låter bli.