”Jag levde bättre på rymmen än hemma”

Sanna, 22, förstår varför barn rymmer hemifrån

Sanna var nio år när hon rymde första gången.

Hon sov i parker och en i nedlagd fabrik – och stal till mat.

– Jag ångrar inte att jag rymde. Jag mådde bättre då än när jag var hemma.

helskärm

Sanna tycker inte om lukten av höstlöv. Den påminner henne om tiden då hon tvingades sova ute.

Under hela sin uppväxt rymde hon från sitt fosterhem. Problemen började redan i sexårsåldern.

– När de tog hand om ett spädbarn också så började den orättvisa behandlingen, bråket och tjafset. Jag fick flera slag över ansiktet så det började blöda, säger Sanna.

Ibland gjorde rädslan att hon sov i garderober. Ibland tvingade de henne att sova i hönshuset. Situationen hemma blev bara värre.

– Allt jag gjorde var fel, säger hon.

Rymde hemifråm

Sannas liv blev inte lättare av att hon mobbades. De andra i klassen tyckte inte hon passade in, och skolan lyckades inte göra något.

Nio år gammal rymde Sanna hemifrån för första gången. Hon gömde sig i en lada. Efter det rymde hon regelbundet. En gång då hon sov i en park väcktes hon av en man för att hon var blå om läpparna.

– Det hände att jag sov hos kompisar, men det var inte så smart för föräldrarna och soc ringde runt, säger hon.

Bodde i fabrik

När hon var 14 år sökte Sanna hjälp hos socialtjänsten, och berättade att hennes fosterföräldrar misshandlade henne. De svarade att hon bodde i ett redan utrett familjehem.

Sanna fortsatte rymma, men en gång när hon kom hem hade föräldrarna sålt hennes sju chinchillor.

– De var min trygghet i den där familjen. Efter det fanns ingen anledning att stanna kvar, säger hon.

Sanna packade kläder, snodde pengar i omgångar av sin fosterpappa och stack slutligen. I fyra månader bodde hon i en nedlagd fabrik. Hon släpade dit ett trasigt förarsäte, gardiner och en gammal matta.

– Vid några tillfällen gick jag till McDonalds vid stängningsdags, då kunde jag få en hamburgare och läsk. När jag köpte en limpa gömde jag samtidigt smör och pålägg under jackan, berättar hon.

Äntligen lyssnade någon

Sanna försökte prata med socialtjänsten, men utan resultat. Först när hon var 17 fick hon äntligen en handläggare som hörde vad hon sa.

– Att hon lyssnade på mig förändrade hela mitt liv. Hon ordnade med lägenhet och stödperson.

I dag är Sanna 22 år. Hon har en pojkvän och en liten son. Hon har också tagit sig an yngre tjejer som levt på rymmen, ett tag bodde två flickor hemma hos henne.

Förra veckan skrev hon in sig på Komvux eftersom hon slutade skolan efter femte klass.

– Så här lång tid har det tagit för mig att få ordning på mitt liv.

Fotnot: Sanna heter egentligen något annat.