”Jag har funnit frihet i öknen”
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2007-10-21
Marianne sålde allt och flyttade till Sahara
Marianne Schmidt, 56, tröttnade på plastkort, pensionspoäng och måsten. Så hon sålde sitt högt älskade hus i Skåne och flyttade till en oas i Sahara. Här driver hon en ranch med hästar, åsnor och dromedarer.
Arabisk hitmusik vrålar ur högtalarna på den skraltiga Toyota pickupen. Den unge killen bakom ratten kör rally över sanddynerna så att inälvorna hotar att skaka sönder. Som en mogen blodapelsin försvinner solen ner i sandhavet och färgar himlen rosa.
Inklämd i baksätet lutar Marianne Schmidt huvudet bakåt, skrattar och njuter. Hon får inte öknen ur kroppen.
Tältläger i öknen
– Det är något magiskt med den. Bara oändlighet på något sätt. Å ena sidan underbart, å andra sidan livsfarligt, säger hon.
Om några dagar kommer ridgäster från Sverige ner för en veckas ökenritt på Mariannes hästar. Hon är på väg hem efter att ha varit med och rest gästernas tältläger tre mil ut i öknen.
Sedan fyra år tillbaka har Marianne sin bas i Tunisien. I Douz, en oas vid porten till det väldiga Sahara. När sonen flyttat hemifrån och Marianne var skild sen länge började hon längta tillbaka till Tunisien, där hon bott till och från under sin uppväxt.
Något fattades
– Jag kände att något fattades. Jag hade Statoilkort, Icakort och Ikeakort och ville vara lite fri ett tag.
När Marianne beslöt sig för att sälja sin Skånelänga tyckte alla att hon var galen.
– ”Du är ju ett med det där huset Marianne”, sa de. Då blev jag ännu mer säker. Jag ville ju inte vara ihop med ett hus. Och jag vill inte sitta på hemmet och ångra mig. Jag säger hoppa först och tänk sen.
Så hon hoppade. Sålde både huset och det pennföretag hon byggt upp. Gav bort möblerna. Sen packade hon en resväska på 25 kilo och tog flyget till Tunisien.
Alla känner alla
– Spahir! La base!?
Marianne går längs huvudgatan i Douz. Ropar ”God morgon, hur är det?” till höger och vänster. Ler och vinkar. I ett land där man pratar både franska och arabiska klarar sig Marianne, eller Meriam som alla säger, utmärkt med en mix av båda språken. I Douz känner alla alla.
Affärerna är som små hål i väggen. Åsnor med vagnar fulla av matvaror travar förbi. Utanför köttaffären hänger ett dromedarhuvud i ett rep. På marken ligger dess fyra ben.
– Det är för att man ska förstå att köttet är nyslaktat. Man vänjer sig, säger Marianne.
Hon slår sig ner under ett dammigt eucalyptusträd på torget och beställer kaffe. En kamrat från mattaffären på hörnan ansluter med senaste byskvallret.
Marianne är, som alltid, enda kvinnan på kaféet. Med kortklippt blont hår och blå ögon lyser hon som en främmande fågel.
– Jag är aldrig rädd här. Inte ens när det är mörkt. I Stockholm eller Malmö kan jag vara rädd, men aldrig här, säger hon.
Som tolvåring kom Marianne till Tunisien första gången. Det var 1960-tal. Pappan skulle bygga en fosfatfabrik och mamman jobba som reseledare. Marianne skickades med jämna mellanrum till Sverige, där hon ilsket pulsade fram genom snön, hatade internatskolan och längtade hem till Tunisien.
Nu bor hon här hela vinterhalvåret, i en vindsvåning med stor terrass. Har soluppgång på ena sidan och solnedgång på den andra. För 750 kronor i månaden. Sommarhalvåret tillbringar hon på systerns hästgård i Skåne.
När kaffet är slut tar Marianne en taxi till ranchen, som hon driver tillsammans med kollegan Abdelati Ben Hadj Brahim. De har ett tiotal hästar, två dromedarer samt åsnorna Pär och Håkan. Alla i Douz tror att Abdelati och Marianne är gifta. Hon låter saken bero, men någon romans har de aldrig haft.
Fast det var i Douz som kärleken stormade in i Mariannes liv. I form av en beduin med svartlockigt hår och kornblå turban. Marianne skrattar högt när hon tänker på grannarnas miner när hon tog med sin nye pojkvän till Skåne.
– Nu är han gift med en beduinska. Men jag skulle inte vilja ha det ogjort.
Väninnans dromedar
Mobilen ringer. Det är bästa väninnan Birgitta i Sverige, som vill hälsa på sin dromedar Marhala. Hon hade 10 000 kronor över och valde mellan en dromedar och en dator. Det blev en dromedar, som fick flytta in på Mariannes ranch. Birgitta kommer ner och rider då och då.
Vännerna i Sverige oroar sig lite över Mariannes brist på pensionspoäng.
– En 56-åring ska väl inte sitta i öknen och skala morötter. Det är som att det finns en bok för hur man ska leva. Jag har inte läst den boken. För mig är livet bara här och nu. Det kommer inga fler liv, i alla fall inte i den fysiska världen.
Mariannes bästa flytt-tips
Våga. Omgivningen kanske inte vill att du åker utan gör allt för att varna dig.
Ha tålamod. Saker och ting faller snart på plats.
Ha tillit. Ute i världen finns fler som du. Du hittar dem alltid. Annars hittar de dig.
Röj. Rensa hemma. Låna ut, släng eller magasinera.
Chansa. Det kan inte bli mer än fel.