”Rädslan är större den här gången”

Marie Viklund, 42, bloggar om sitt återfall i bröstcancer

Under hela oktober kommer Marie Viklund, som just nu behandlas för bröstcancer, att blogga här på aftonbladet.se.

Här berättar hon själv om sin sjukdom.

Jag heter Marie och genomgår just nu behandling mot ett återfall i bröstcancer.

Tanken med att blogga för Aftonbladet under Rosa Bandet-månaden oktober är att jag ska delge mina tankar, funderingar, känslor om hur det är att leva med cancer och att genomgå behandlingen för att förhoppningsvis kunna ge någon lite tröst, mod eller inspiration.
Jag är en vanlig kvinna i mina bästa år, 42 år, stora barn, tid för mig själv, startar att plugga som är jättekul, skall bli farmor – och så får man cancer igen.

Första gången jag fick cancer var i augusti 2004, då jag drabbades av inflammatorisk bröstcancer.

Det kom över en helg. Det vänstra bröstet svällde upp och blev varmt, rött och FRUKTANSVÄRT ONT.

Jag uppsökte läkare första vardagen efter denna hemska helg, som var fylld av smärta och fick så småningom diagnosen. Operation var inte möjlig när bröstet var så svullet och full av dessa små aktiva cancerceller. Om operation utförs i detta skede sprids cancercellerna ganska snabbt ut i övriga kroppen.

Planen var då att ge mig sju behandlingar av cellgift (FEC) var tredje vecka.
Första veckan efter varje behandling mådde jag väldigt illa, men bröstet blev snabbt mindre och smärtorna minskade. Andra veckan var jag lite bättre i illamåendet men bröstet började svälla. Tredje veckan inget illamående men bröstet var nästan lika stort som i början.

Vid en kontroll konstaterades att detta cellgift inte gav önskvärd effekt.

Jag fick då byta cellgift (Taxotere) men det fick jag en allergisk reaktion av. Det var nog enda gången jag var riktigt rädd och funderade på allvar om jag skulle dö av denna cancer nu.

Rädslan var så stor att de inte skulle kunna operera. Jag ville bara ha bort mitt sjuka bröst.
Lyckligtvis tog detta cellgift så bra på cancercellerna, bröstet blev helt mjukt och såg nästan ut som vanligt igen.

Jag minns att dagen innan operation kom läkaren och undrade om jag var nervös. Det var jag absolut inte, jag hade säkert inte hunnit tänka på det. Min rädsla var hela tiden att bröstet skulle börja svälla igen så att operationen inte var möjlig.

Så kvällen innan kände jag bara glädje, äntligen kan jag bli kvitt detta bröst som bär på denna elaka cancer. 15 december 2004 var en av mina lyckligaste dagar, när mitt vänstra bröst opererades bort.

Jag genomgick strålbehandling som avslutades 1 april 2005.

Sen dess har jag haft hormonbehandling. Tabletter som jag ätit dagligen och en spruta (implantat) som jag fått en gång i månaden. Allt för att hålla mina kvinnliga hormoner borta.

Sprutorna skulle jag ta i två år och tabletterna i fem år.
Sen hösten 2007 har jag har mått sämre och sämre. Andfådd, hosta, kräkts utan anledning med mer.

Röntgen (CT) i februari 2008 visade att det finns förändringar på lungan och förstorade lymfkörtlar, men det såg INTE ut som cancer. Snarare kanske lunginflammation. Jag behandlas för det, men blir bara sämre.

Knölar uppstår vid nyckelbenet, dessa opereras bort och skickas till patolog.

18 mars 2008 fick jag besked.

Cancern har åter igen fått fäste i min kropp.

Nio lymfkörtlar bortopererade vid nyckelbenet.

SAMTLIGA lymfkörtlar innehöll CANCERCELLER

Besvikelsen var stor. Rädslan blev ännu större denna gång jämfört med 2004.

Rädsla att inte klara det denna gång. Kanske jag dör av cancern den här gången.

Det var ju så besvärligt förra gången att hitta nån medicin som jag tålde och som tog kål på cancercellerna.

Finns det fler alternativ?

Går det att behandla med något överhuvudtaget?

Frågorna blev många och rädslan blev stor.
Cellgiftsbehandling påbörjades och en ny CT-kontroll gjordes i maj.

Den visade att metastaserna växte. Cellgiftet biter inte på cancercellerna

Jag har metastaser i hals och lunga, alla på höger sida (kanske fler ställen också, man ”hör” inte allt som läkarna säger. Det är svårt att ta till sig och minnas allt.).

Oro igen, rädsla. Finns det NÅGOT som biter på dom här dumma små elaka cellerna?

Onkologen informerar att vi ska prova antikroppen Avastin. Det medlet förhindrar nykärlbildning vilket innebär lite kortfattat att den ”stryper” näringstillförseln till metastaserna. Den ”svälter” ut tumörerna så att de inte ska kunna växa.

Jag påbörjar antikropparna Avastin som ges i blodet var 14:e dag, samt börjar äta antihormoner igen och får sprutan Zoladex var tredje månad.

Ny CT-kontroll i juli, även buken röntgades denna gång.

Beskedet jag får av min läkare är att metastaserna minskar i storlek.

Förändringar hittas på båda höfterna också.

Även en propp i ett blodkärl vid halsen hittas.

Suck... ska det ALDRIG ge sig nån gång.

Jag får en medicin, Zometa, som ska stärka skelettet. Den ges varannan gång vid behandlingarna, så det blir var 4:e vecka.

Jag påbörjar behandling för att det inte ska bildas nya proppar i mina blodkärl, Fragmin-sprutor (blodförtunnande) som jag ger mig själv dagligen.
Augusti och september blir jag väldigt deprimerad och känner mig väldigt sviken av allt och alla. Samtidigt upptäcks ytliga metastaser som har ”ploppat” upp. Detta var månader som jag lärde mig väldigt mycket om mig själv och andra. Jag tillät mig ha tankar och känslor som jag inte vågat visa varken för mig själv eller andra. Men det är en liten historia för sig själv, så den berättar jag om på bloggen.

Marie Viklund