Daniel träffade Rorie på Pride – och bytte land

Uppdaterad 2018-07-27 | Publicerad 2012-07-31

De träffades på en bar ­under Prideveckan.

När de sedan hamnade på samma flyg kändes det som ett tecken.

– Jag visste med en gång att det fanns något där. Men jag visste inte då att jag skulle byta land, säger Daniel.

Sedan två år bor Daniel med sin sambo Rorie på den brittiska landsbygden.

När de träffades hade ­Daniel börjat känna sig som en riktig stockholmare som pluggade på universitetet och jobbade.

– Jag gick ut en kväll, en onsdag, fast jag inte brukade gå ut så mycket i veckorna. Men det var Pride och jag kände inte så många gaypersoner, säger han.

Sa upp sig från jobbet

Och där på en bar träffade han Rorie. Bara några dagar senare, på söndagen, skulle han resa till sitt hemland. Daniel själv skulle samtidigt i väg på en weekendresa.

– Jag visste ju med en gång att det fanns något där. När vi hamnade på samma flyg kände jag bara att det var för mycket. Så när min helg var över åkte jag inte hem till Stockholm, utan till Rorie – och stannade där ett par veckor, säger Daniel.

Kärlek uppstod, och tillbaka i Sverige sa han upp sig från jobbet och ordnade så att studierna gick att fullfölja utomlands.

– Jag hade många ­planer för vad jag skulle göra i ­Sverige efter studierna, så det var ganska stort att ­byta land.

Gillar Stockholm

Fast för Daniels familj,­ som bor på en annan ­kontinent, var skillnaden inte så stor.

– Jag träffar dem lika ­ofta nu som när jag bodde i Sverige. Så det var okej med dem. Dessutom vet de att jag är en person som alltid följer mitt hjärta.

Och hjärtat, det klappar fortfarande för den svenska huvudstaden och ­särskilt för Pride.

– Pride i Stockholm är lite­ annorlunda än i andra ­länder. Det är väldigt öppet, det är något för alla. Jag har inte bara fått en pojkvän därifrån utan också många vänner. Vi brukar åka ­tillbaka varje år, men i år funkade det inte, säger Daniel.

Nästa år hoppas han kunna­ vara tillbaka, och en dag kanske för gott.

– Anledningen att vi bor här är Rories jobb. Men vi älskar Stockholm, det är enda­ staden i världen där vi inte är rädda att gå och hålla handen. Så jag hoppas nog att vi kan flytta tillbaka någon gång.

Följ ämnen i artikeln