- Sexualitet ja, men för mig är det den infantila kvinnan som klär av sig i en herrtidning

Vilken teaterroll har påverkat dig mest?

– Det är nog Nora... jag gör nog Nora för min farmor som dog när jag var 17 år. Farmor lever i mig hela tiden och jag drömmer ofta om henne. Jag kände en längtan hos henne, hon stod för tryggheten och jag önskar så att hon levde nu när jag är vuxen.

– Hon var balettdansös och hon fick inte leva ut sitt liv. Hon visade mig ofta sina ben, hon hade såna muskler. Farmors pappa var liten till växten och var skorstensmurare, han murade skortstenar inifrån. Han var besatt av balett och satte sin dotter, min farmor, på balettskola när hon var fyra, fem år. Som ung uppträdde hon på Operan och farmors pappa hade en plats på tredje raden. Men när farmor träffade Curre Bergström, handelsresande i lakan och plädar, ville han att hon skulle sluta dansa balett.

– Hon slutade, men pratade mycket om dans.

Vilken film har berört dig mest?

– ”Under solen” med Rolf Lassgård, Johan Widerberg och Gunilla Röör, gjord av Colin Nutley. Den blev Oscarsnominerad och handlar om en man, en bonde, i 40-årsåldern som levt ensam i hela sitt liv och söker en hushållerska. Rolf Lassgård spelar bonden och jag spelar hushållerskan, som svarar på annonsen.

– Filmen handlar om godhet och den lilla människan, att man inte ska döma efter det man ser.

Berätta om din barndom.

– Jag föddes i Göteborg, där pappa jobbade som regissör och mamma som skådespelare. Vi bodde en kort period i Helsingborg, när jag var fem, sex år flyttade vi till Västerås. När jag skulle börja andra klass var det dags igen, vi flyttade till Huvudsta i Solna, utanför Stockholm.

– Men jag älskade Västerås och jag sjöng ABBA:s låt om Waterloo och bytte ut Waterloo mot Västerås. ”... Västeråås, du är mitt öde mitt Västerååås...”

– Som nyinflyttad i Huvudsta kände jag ingen, jag minns hur jag sa till mamma att nu ska jag gå ut och leta efter kompisar.

– Mina föräldrar separerade när jag var nio. Min mamma, min fem år äldre syster och jag flyttade till Vasastan, till Astrid-Lindgren-kvarteren i Stockholm. Pappa bodde på Söder och vi hälsade på honom på helgerna. Jag har haft två kärleksfulla föräldrar.

– När jag var elva gifte mamma om sig och fick nytt barn, jag minns att det var en väldigt jobbig period som förföljt mig.

– Jag drabbades av hypokondri och inbillade mig att jag hade olika sjukdomar. Till exempel att jag hade blindtarmen.

– Men mamma sa att jag hade ont på fel sida.

Har du fortfarande hypokondri?

– Från och till har jag haft en släng av hypokondri. Men de tankarna har försvunnit när jag själv blev mamma. Jag måste finnas för mina barn så att de får en trygg och en bra värld.

Vilket samhälle vill du leva i?

– Jag brinner för barnen, att de ska ha det bra. De har minskat barngrupperna på dagis, det har blivit bättre men det kan bli ännu bättre. Dagispersonalen är fantastisk men jag har sett dem gråtfärdiga av trötthet.

Du slängde dig in i utvikningsdebatten för en tid sedan, varför?

– Det jag sa i en tidning var utryckt ur sitt sammanhang från en längre intervju, jag är inte nöjd med den artikeln.

– Det verkade som om jag hoppade på Izabella Scorupco som person, vilket jag inte har gjort. Men jag diskuterade utvik i allmänhet och attackerade inte alls henne.

– Jag anser att vi ska vara snälla mot varandra, hjälpa både man och kvinna att leva i en jämlik värld. Men det kanske är omöjligt om man klär av sig i en herrtidning. För mig är det den infantila kvinnan som gör det.

– Det är inte så att jag inte älskar sexualitet. Jag älskar att både vara sexig och ha hjärna, det är då vi kvinnor blir farliga.

Kan du tänka dig att göra en plastikoperation?

– Om ögonlocken faller ner så jag inte kan se eller om jag är med om en olycka, ja. Jag och andra kvinnor i mitt yrke har ett djävulskt ansvar när allt fler yngre tjejer vill plastikoperera sig.

Och det är svårt för äldre, rynkiga skådespelerskor att få jobb?

– Jag sitter tillsammans med en annan tjej och skriver på en film som jag skall regissera. Om andra bara gör filmer för den unga penningstarka filmbranschen, som inte tycker om rynkor, kommer jag att göra film med folk som har lite rynkor också.

– Jag vill göra en film om min farmor.

Helena Bergström