"En mor slutar aldrig älska sina barn"

Åsa Passanisi

När Gunillas söner knarkade som värst slängde hon ut dem – det räddade deras liv

Bägge Gunillas söner höll på att knarka ihjäl sig.

Då bestämde hon sig för att inte stötta dem längre.

- Jag släppte taget om dem och sa att ni är välkomna hem när ni lagt av.

Det tog fem år innan yngsta sonen hörde av sig.

I dag är bägge drogfria.

Hon har gått igenom helvete efter helvete, upplevt en mors värsta mardröm.

Gunilla Perssons story ger rysningar.

Hon gifte sig tidigt – fick två barn med en man som jagade henne med kniv genom lägenheten och försökte kasta ut henne från balkongen. Men hon överlevde.

När yngsta barnet var 8 månader flydde hon, hals över huvud, med babyn i en shoppingbag och tvåårige sonen under armen.

Hennes man hamnade på mentalsjukhus, så småningom dog han.

Men Gunilla fick en andra chans, hon började ett nytt liv – med en ny man.

- Vi bodde på landet. Han var änkeman och hade med sig fyra barn in i äktenskapet och jag hade ju mina två, dessutom fick vi en son tillsammans, så, ja vi var en riktig storfamilj.

Lyckan blev kort

Gunilla och hennes man ville ge sina barn ett tryggt och bra liv. En lugn start.

Hon beskriver kohagarna, de röda torparstugorna och småbygdens gemenskap. Vad kunde vara bättre för en stor och bullrig barnfamilj?

- Jag var hemmafru och vi uppfostrade alla barnen som om de varit våra gemensamma.

Men lyckan blev kort. När Gunillas äldsta son, Niklas, var 12 började han smygdricka. Han kunde smutta på en öl när ingen såg, en gång drack han ojäst vin från en tank i källaren.

Gunilla misstänkte ingenting.

- Man tror ju inte att det är möjligt. Att ens 12-åring dricker, säger hon.

Men Niklas utvecklade snabbt ett beroende. 15 år gammal var han alkoholist – två år senare en utslagen knarkare.

När Gunilla berättar målar hon bilder. Hon beskriver ilskan, sorgen, kampen och maktlösheten. Den oerhörda kärleken till sonen och hatet till det han förvandlats till.

Hon berättar om fajterna med socialen, fältassistenterna och polisen. En mors kamp. Att aldrig bryta igenom, att aldrig sluta orka eller älska.

I detalj beskriver hon alla de nätter hon vandrat runt på gatorna i mörkret och letat efter en son som kanske inte längre levde. Periodvis visste hon inte. Periodvis önskade hon verkligen att han var död.

- Han led oerhört, ibland tänkte jag att det är bäst om han inte finns. Han kunde komma hem och tända av, då låg han bara och skrek, han var livrädd. Dessutom är det inget värdigt liv.

Måste släppa taget

Till slut bestämde hon sig – den eviga tröttheten, viljan att ta sig igenom och fortsätta leva fick henne att stänga dörren.

- Man prövar allt, skriker, skäller, gråter... men när ingenting fungerar, vad gör man då? Då måste man släppa taget. Man måste välja bort.

En regnig natt har fastnat i hennes minne:

- Plötsligt kom han hem, stod och bankade på dörren och skrek att han inte ätit på två dagar och ville ha en limpmacka.

Men Gunilla öppnade inte.

I stället sa hon: “Om jag ger dig en limpmacka kommer du orka knarka i morgon också. Jag älskar dig men har lärt mig att leva utan dig. Ge dig av, kom inte hem förrän du bestämt dig för att sluta knarka.”

Sonen lunkade iväg – Gunilla föll ihop i en gråtande hög.

Hon visste det inte då, men kanske var det just den natten som förändringen började smyga sig på. Visst, det tog tid, 12 behandlingshem, och mod i massor – men i dag är sonen drogfri. Han dricker inte ens lättöl.

Den yngre sonens historia är en annan – även han hamnade snett efter ett havererat samboförhållande. Men den här gången visste Gunilla och hennes man vad de måste göra.

- Man slutar aldrig älska, men man måste sluta vara medberoende. Man måste visa att den som knarkar själv får ta konsekvenserna av sitt handlande. Även om det är ens barn.

Gunilla sa till sonen som hon sagt till hans bror:

- Kom hem när du bestämt dig. Det tog 5,5 år – sedan ringde sonen från ett behandlingshem. Familjebanden kunde knytas igen.

Välj att vara stark

Gunilla har i dag en mycket bra relation till sina söner och hon vågar säga att hon inte vill vara utan sina erfarenheter.

- Du kan aldrig ändra en annan människa. Men du kan ändra dig själv. Visa att du väljer att vara stark och må bra utan ditt barn. Då kommer han eller hon tillbaka.

Gunilla vet – i dag arbetar hon som förbundsordförande och rådgivare för FMN (Föräldrar mot narkotika). Hon har daglig kontakt med anhöriga till missbrukare Historierna är desamma, sorgen, skammen och ilskan. Men hon vet att det går att bryta mönster.

Hon ser det varje dag.

Gunilla är noga med att hennes berättelse ska ses som ljus. Hon vill förmedla hopp.

- Det kan ta år, man kastas mellan himmel och helvete. Man går igenom allt. Men de flesta som kommer till FMN lyckas hjälpa sina anhöriga att bli drogfria, genom att först hjälpa sig själva.

Vi går ut i solen för att ta bilder. På vägen ner mot Golf-ängarna i Sundbyberg, stannar Gunilla för att titta närmare på buskarna som växer vid vägen.

Slutade aldrig älska

Hon säger:

- Livet innehåller så mycket. En del är eländigt och svart, men det går att leva ett positivt, glatt och egoistiskt liv även om ens barn håller på att knarka ihjäl sig.

Hon går vidare, jag ett par meter bakom.

Känns det konstigt och svårt att förstå hur en mamma kan tänka så?

Nej, inte för mig som träffat Gunilla och hört hennes historia. Jag är också mamma – jag har tre barn. Och jag vet att hon släppte taget av kärlek.

Hon slutade aldrig älska.

Därför kom sönerna tillbaka.