”Kärnfamilj låter inskränkt och trist”

Att en familj består av mamma, pappa, barn är ingen självklarhet.

För Miranda Tesser, 21, är den närmaste familjen i stället två mammor, två styvmammor och två systrar.

– Det är tjejer överallt, säger hon.

"Det har alltid varit naturligt för mig att ha två mammor som föräldrar. Anledningen är förmodligen att mina mammor alltid varit öppna med hur jag blev till.

Min biologiska pappa Jörgen var nära vän till min mamma Karin. De hade pluggat på folkhögskola tillsammans och när Karin och hennes partner Madde frågade om han ville ställa upp som spermadonator sa han ja. Första gången blev resultatet min storasyster Sabina, som är född 1987, och två år senare blev jag till.

Sabina är ett av de första barnen i Sverige som är resultatet av en insemination i ett lesbiskt förhållande. I alla fall där mammorna varit öppna med hur det har gått till, och att det var de som skulle vara föräldrar till barnet.

Madde är biologisk mamma till Sabina och Karin är biologisk mamma till mig. Våra mammor separerade när vi var åtta och tio år, och blev tillsammans med varsin ny partner. Då fick min mamma Karin en dotter till, vår lillasyster, men hon har en annan biologisk pappa än jag och Sabina. Det är alltså ingen av oss tre systrar som är biologiska helsyskon – Sabina och vår lillasyster har inga biologiska släktband alls – men vi ser oss ändå som helsyskon.

Jag och Sabina brukade träffa vår pappa om somrarna när vi åkte dit hela familjen och hälsade på. Jag tycker mycket om honom, men han har aldrig varit något annat för mig än en nära vän till familjen och jag har aldrig kallat honom för pappa. Han har en fru och två barn som ju också är mina halvsyskon. Vi har bra kontakt, men de känns snarare som kusiner än syskon.

När våra mammor separerade flyttade Sabina med mamma Madde till Stockholm, medan jag och mamma Karin och hennes nya partner flyttade till Borlänge. Efter det var vi hos varandra ungefär var tredje helg och vartannat lov. Mamma och hennes partner var väldigt öppna mot omvärlden om hur de levde för att det inte skulle uppstå några konstigheter för mig eller oss som familj – är man tydlig med hur allt ligger till blir det mindre risk för problem. Men mamma bekymrade sig ändå lite över hur mina klasskompisar skulle reagera, så hon skaffade en kattunge till mig för att jag skulle ha något att visa upp när någon kom på besök. Då blev det inte så mycket fokus på att jag bodde med två mammor.

Fast jag tror egentligen att mina föräldrar oroade sig mer än jag. Visst fick jag många frågor när mina kompisar fick reda på hur det låg till, men eftersom jag själv tyckte att min familj var den mest naturliga i världen tyckte jag snarare att det var de som undrade som var konstiga. Jag har aldrig blivit mobbad och har aldrig haft problem att hitta vänner, men jag kommer ihåg att en kille sa något till mig en gång som jag retade upp mig på. Då gick jag och en kompis upp till rektorn och berättade vad som hänt. Sedan pratade rektorn med killens föräldrar och efter det vågade han aldrig ens titta på mig.

När jag blev lite äldre, i högstadiet och gymnasiet, tyckte folk snarare att det var häftigt än konstigt att jag hade två mammor. Förmodligen hade det varit annorlunda om jag hade fötts tio år tidigare. När jag växte upp visste de flesta redan vad det innebär att vara homosexuell, och som sagt, det man känner till brukar man inte ha fördomar om.

Jag har aldrig saknat att inte bo med min biologiska pappa. Däremot hade jag, som många i den åldern, något av en existentiell kris i högstadiet. Jag började fundera över om jag skulle ha varit annorlunda om jag hade haft en fadersgestalt nära i familjen. Jag kan tänka mig att det skulle ha format mig på något sätt, eftersom jag aldrig hade någon nära kontakt med män som liten, men jag vet inte hur. Det var alltid bara flickor och kvinnor överallt under min uppväxt. Både mamma Karin och mamma Madde skaffade ju nya partner när de separerade, och det innebar två extramammor till. Det var tjejer överallt!

Med tanke på det kan man kanske tro att det var mycket känslor som spirade och analyserades där hemma, men det var det faktiskt inte. Mammas nya partner var ingen kycklingmamma, mer som någon som var bra att prata med. Det var min mamma Karin som hade den typiska mammarollen.

De flesta som får höra talas om min uppväxt i dag tycker att den är häftig. Och de som är lite mer vana vid regnbågsfamiljer, som man brukar kalla det, rycker bara på axlarna och säger jaha. Själv tycker jag att jag har haft en väldigt normal uppväxt i min småstad med villa, katt och Volvo.

Nu pluggar jag i Stockholm och bor hos min mamma Madde där. Men det känns ändå inte på samma sätt som det skulle göra att flytta hem till mamma Karin igen. Madde känns lite mer som en polare än vad min biologiska mamma gör. Det kanske beror på att vi inte har bott tillsammans lika mycket under uppväxten.

Jag tycker att ordet regnbågsfamilj står för mångfald och frihet, medan ordet kärnfamilj har en mer negativ klang. Det låter lite inskränkt och trist. Jag har en pojkvän som jag är jättekär i och visst vill jag kanske ha barn och hus med honom i framtiden – men jag tänker inte att kärnfamiljen är ett måste för att man ska bli lycklig. Det handlar om att tänka lite utanför den vanliga normen. Det är en av fördelarna med att växa upp i en regnbågsfamilj. Man får mindre fördomar och blir mer öppen och mottaglig för att folk väljer att leva sina liv på olika sätt. Men det kanske beror mer på vilka värderingar ens föräldrar förmedlar, än på att de har valt att leva i ett visst slags familjeförhållande.”

Fakta

Namn: Miranda Tesser.

Ålder: 21 år.

Familj: Mamma Karin, mammas fru, mamma Madde och hennes partner, storasyster och lillasyster, pojkvän.

Bor: Stockholm.

Gör: Pluggar till naprapat.