"Jag har världens roligaste jobb!"

Åsa Passanisi

Vi följde tv-barnmorskan Eva under en dag på förlossningen

Det har varit en hektisk morgon på förlossningen — sju nya bebisar på knappt en timme. Barnmorskan Eva Nordlund pustar i korridoren:

— Men nu är det lugnt, alla mår bra.

Klockan är strax efter tio på förmiddagen och bakom de röda dörrarna på förlossningen har ”morgonbebisarna” börjat vänja sig vid livet.

En hisnande tanke:

Att det bakom varje dörr vi går förbi faktiskt finns en alldeles ny liten människa, som just i dag lever sin allra första dag.

Varje dag, året om – nya bebisar, nya föräldrar, ny lycka.

– Jag har världens roligaste jobb, kan inte tänka mig något bättre eller något som är mer tillfredsställande, säger Eva Nordlund och ler med hela ansiktet.

Hon har arbetat här, på Karolinska universitetssjukhuset Huddinge i fem år – och hon är en av huvudpersonerna i SVT:s nya dokumentärserie ”Barnmorskorna”.

På tv ser vi hur de springer i korridoren, lugnar, håller handen.

Det blev en Greta

Nu är inspelningarna avslutade. Men på förlossningen är livet detsamma. Kvinnor som vaggar i korridoren, och män som håller om, försöker finnas där, undrar om de kan göra något.

Och skärmar som blippar, telefoner som ringer:

”Fem minuter mellan värkarna, ska vi åka in nu?

”Vattnet har gått, vad betyder det?”

Eva Nordlund har morgonpasset i dag. Det innebär att hon arbetar mellan 7 och 15.30, kvällspersonalen kommer klockan 14.

– Då har vi möte, avstämning och överlämning. Det är viktigt att de som tar över vet exakt vad vi har gjort och hur patienterna mår.

Medan vi pratar förbereder Eva mät- och vägvagnen.

Lite brådis är det allt. För två timmar sedan förlöste hon Ulrika Wetter från Huddinge. Det blev en liten Greta som inte hunnits vägas eller mätas än.

– Jag brukar låta föräldrarna mysa en stund först men så här lång tid brukar det inte ta. Det har varit en ganska stressig morgon, som sagt. Många bebisar.

Vi följer med Eva och vagnen ut i korridoren och in genom en av de röda dörrarna.

Dags för undersökning I sängen ligger Ulrika med lilla Greta. Och i en fåtölj sitter Thomas.

– Vår tredje tjej?… hur ska det gå? säger han och skrattar. ”Tre tjejer?…”

Ulrika möter hans blick, ler matt och säger att det enda hon kan tänka på just nu är att det är över. Äntligen.

För nu är Greta här. Och att allt har gått bra.

Men det gick fort – tre timmar från första värken – och på väg till förlossningen lämnade de Gretas systrar på dagis, trots värkarna.

Tredje gången gillt – det ger rutin. Man bara vet.

Ulrika förklarar:

– Det känns i kroppen hur mycket tid man har. Jag har ju gjort det här några gånger nu (skratt). Men inte var det skönt inte, tack gode gud för lustgasen? …

– Du var jätteduktig, berömmer Eva och försöker samtidigt pillra loss Greta från Ulrikas bröst.

Det går så där. Hon sussar hellre vidare hos mamma. Men nu måste hon undersökas.

Räkna tår. Räkna fingrar. Kolla fontanellen, att gommen är hel.

Eva håller upp det nyfödda barnet och då liksom kniper hon med ögonen och drar ihop sig till en liten boll. Så gnyr hon.

–Vi måste mäta och väga dig, även om du inte tycker att det är så kul.

Bebisen fäktar med armarna och ger ifrån sig ett ilsket litet vrål i protest.

– Så ja, så ja?… lugnar Eva vant och lägger varsamt ner henne på vågen.

Det visar sig att Greta är en stadig krabat på nästan 4,5 kilo. Hon ligger över normalkurvan och behöver få mjölktillägg i några dagar, tills amningen är igång.

– Vi gör så för att undvika att hon får blodsockerfall, hon är ju van vid mycket mat.

Intensivt jobb

Eva fixar mjölktillägget i köket en bit bort. Hon använder handskar och häller tillägget i gula fluormuggar. Greta ska få dricka eller lapa i sig.

– Så gör vi för att inte störa amningen. När den väl kommer igång vill vi ju inte att hon ska vara van vid flaska, om det inte är det hon ska ha.

Den hektiska morgonen har gått över i lugn förmiddag.

Visst, telefonen ringer och det är samma slags frågor hela tiden.

I en av förlossningssalarna föder just nu en kvinna och en annan kommer in, 27 veckor gravid utan fosterljud.

Det visar sig efter närmare undersökning att bebisen mår bra – men så är det inte alltid. Att ta i sorg, likväl som lycka, är en del av jobbet. Därför kan det vara svårt att släppa dagen när det är dags att gå hem.

– Vårt jobb är ju väldigt intensivt. Och det blir lätt att man tänker. Men jag försöker stänga av, säger Eva.

Det börjar bli dags för lunch.

Morgongänget äter tillsammans i lunchrummet, ständigt med ett öga på bildskärmen i taket.

Där kan vi se vilka kvinnor som är här och hur deras kurvor ser ut.

Det snackas om morgonen, samtidigt som mackor och sallader dukas fram. Mikron plingar.

Får använda fantasin

Mellan tuggorna får vi veta mer om livet på förlossningen.

Hit till Huddinge kommer kvinnor som lever gömda, kvinnor med infektionssjukdomar, kvinnor som missbrukar. Utmaningarna är många – och ­ibland räcker inte den yrkesmässiga kunskapen.

Hur förklarar man för en kvinna som inte kan ett ord svenska att hon ska sluta krysta?

Eva skrattar:

– Ja, du, då gäller det att använda fantasin, hitta nya sätt att kommunicera. Ibland har vi tur och kan få hit en tolk, vissa ord lär vi oss också.

Men glädjen, engagemanget är alltid detsamma. Att få ta hand om. Göra det bra för kvinnan.

Eftermiddagen är här och det är dags att ge sig ut i korridoren igen, knacka dörr, titta till bebisarna. Se om någon kan flyttas över till bb.

Telefonen ringer igen.

Det är samma frågor. Men andra kvinnor – och i morgon kanske det är deras bebisar som föds bakom de röda dörrarna här på förlossningen.