”Jag har aldrig ångrat mitt beslut”

Emelie blev mamma vid 15 års ålder

Trots att Emelie Forsberg bara var 14 år när hon blev gravid, hade hon aldrig en tanke på att göra abort.

– Men jag fick kämpa, alla var emot mig, säger Emelie.

I dag är hon mamma till Wilma, 2,5.

Emelie Forsberg och hennes pojkvän Andreas hade varit tillsammans i sju månader när deras tillvaro plötsligt vändes upp och ner. Ett graviditetstest hos ungdomsmottagningen bevisade det Emelie hade anat – hon var gravid. Emelie gick i åttonde klass och var 14 år gammal, Andreas två år äldre.

– Även om jag misstänkte att jag var gravid så blev jag chockad när jag fick beskedet. Men jag fick direkt känslan att jag ville behålla barnet, säger Emelie.

På ungdomsmottagningen fick hon veta att det skulle bokas en tid för abort.

– De frågade inte ens vad jag ville göra, de bara tog för givet att jag skulle göra abort.

Men Emelie berättade att hon tänkte behålla barnet.

– De sa att jag borde fundera på hur jag skulle göra med skolan, hur jag tänkte lösa den ekonomiska situationen och vart jag och barnet skulle bo. De bad mig berätta det för mina föräldrar och tänka efter en extra gång, säger Emelie och tittar på dottern Wilma, som hunnit bli två och ett halvt år och just nu är upptagen med att laga te vid en leksaksspis i vardagsrummet.

”Jag vågade knappt berätta”

Tiden då lilla Wilma bara var ett litet frö i magen minns Emelie väl.

– Jag vågade knappt berätta det där hemma. Mamma blev chockad och sa att jag var alldeles för ung, barn kunde jag skaffa senare i livet, sa hon. Jag fick kämpa, alla var emot mig.

Emelie säger att det var en jobbig tid med många tårar och att det kändes som om ingen brydde sig om vad hon tyckte eller ville. Vändpunkten kom när Emelie visade upp bilder från ultraljudet på det lilla fostret i magen.

– När alla till slut insåg att jag verkligen hade bestämt mig så stöttade de mig och såg fram emot det.

Bloggade om graviditeten

Familjen pratade mycket om hur det skulle bli när Emelie och Andreas blev föräldrar, att de behövde mycket stöd och att hela familjen skulle hjälpa till med barnet.

Några månader in i graviditeten bestämde sig Emelie för att börja blogga om sina upplevelser, mest för att hon själv ville komma ihåg hur det var att vara gravid. Men bloggen blev snabbt en av Sveriges största och Emelie har fortsatt att skriva om hur det är att vara ung mamma.

– Jag tänkte sluta när Wilma hade kommit, men jag fick stort stöd av bloggen så därför har jag fortsatt.

Emelie tycker att hon mest fick nyfikna blickar i skolan när graviditeten började synas, att kompisarna tyckte att det var spännande. En del ställde många frågor, andra sa inte ett knyst.

Hjälpsam familj

Hon gick ut halva nian, den sista terminen skulle hon läsa in när barnet började på dagis.

Wilma föddes tio dagar före utsatt datum och från BB flyttade hon och Emelie direkt hem till Andreas och hans föräldrar i Nynäshamn. De fick en privat avdelning av huset med eget sov- och badrum.

– Vi hade gjort i ordning allt, köpt babygrejer som barnvagn, blöjor och kläder. Wilmas mormor och farmor hjälpte till så mycket att vi ibland fick säga till dem att vi inte ville ha någon hjälp just då, säger Emelie och ler.

I och med att hon gick i skolan när Wilma föddes var hon berättigad till den lägsta föräldrapenningen. De största kostnaderna, som för vagnar och kläder, har Emelies och Andreas föräldrar stått för.

– Men jag jobbar extra som servitris ibland på vardagskvällarna så jag kan betala Wilmas blöjor, säger Emelie som nu går i tvåan på Stockholms hotell- och restaurangskola, nästa år blir hon kock.

”Hon var jättelätt att ta hand om”

Emelie säger att hon trodde att det skulle vara jobbigare med en liten bebis än det faktiskt var.

– Alla sa att det kommer att bli jättejobbigt och ni kommer aldrig få sova, men Wilma hade ingen kolik och hon skrek nästan aldrig, hon var jättelätt att ta hand om. Men det vore förstås annorlunda om vi inte hade fått så mycket hjälp, säger Emelie.

Emelie är lugnare sedan hon blev mamma – inte lika flamsig som förut och när kompisarna vill gå ut har hon inte svårt att tacka nej.

Men även om Emelie känner sig som vilken mamma som helst är det svårare för omgivningen att förstå att hon faktiskt är mamma till lilla Wilma när hon drar runt henne i barnvagnen.

– ”Va! Är det ditt barn” kan de säga. De tror att jag är Wilmas storasyster. Och ibland är det jobbigt om Wilma gråter på bussen och det känns som om vissa tänker ”titta vilken ung mamma som inte kan ta hand om sitt barn”. Då känner jag att jag måste bevisa att jag inte alls är en dålig mamma. Men jag har aldrig ångrat mitt beslut, Wilma är det bästa som hänt mig och jag är stolt över att vara ung mamma.

Förändringar i familjen

När Wilma var ett år gjorde Emelie och Andreas slut. Han låg i lumpen och de gled isär trots att de trott att de skulle leva ihop resten av livet. I dag säger Emelie att de är bra vänner.

För att Wilma skulle slippa byta dagis och för att Emelie skulle kunna satsa på skolan bestämdes det att Wilma skulle bo hos Andreas och hans föräldrar i Nynäshamn i veckorna och hos Emelie och hennes familj i Stockholm under helgerna. Det är en timmes tågresa mellan städerna.

– Ibland känner jag mig ledsen och nere för att jag inte är hos Wilma. Men när jag har tid så åker jag och hämtar henne på dagis och är med henne en stund hos Andreas.

Redo för vuxenlivet

Nu drömmer Emelie, som de flesta andra 18-åringar, om att flytta hemifrån till en egen lägenhet. Men först måste hon gå ut skolan och skaffa ett fast jobb. Sen kan hon och Wilma bo tillsammans varannan vecka.

– När Wilma är 15 år är jag 30. Jag tror att vi kommer att vara bättre kompisar än vad man kanske är om mamman är äldre. Jag har lättare att förstå hur hon känner eftersom jag minns hur det var att vara liten.

Ändå tycker Emelie att det finns anledningar att vänta med föräldraskapet.

– Man måste vara beredd att ge upp sin frihet. Man kan inte festa eller gå på bio när man vill, man har ju sitt barn att tänka på. Jag brukar säga till de som är unga och vill ha barn, att de ska vänta tills de har ett jobb och en bra ekonomi. Alla kan ju inte få den hjälp Andreas och jag har fått av våra föräldrar.