”Det är inte min värld som ska förändras”
Publicerad 2013-07-18
Tove Björnlundh om varför sexuella övergrepp är skambelagda
Man känner skuld, skam och rädsla. Och man vänder smärtan inåt och skyller på sig själv.
Jag vet inte hur många gånger jag läst beskrivningen av hur många drabbade mår efter en våldtäkt. Och det gör lika ont varje gång. En del av mig känner en skamsen lättnad över att jag inte kan sätta mig in i och förstå de känslorna, på riktigt.
Jag kan tänka att om det var jag så skulle jag anmäla, om det var jag skulle jag raise hell och aldrig låta förövaren komma undan. Eller skulle jag det? Skulle jag kunna möta de medlidsamma blickarna från alla runt omkring mig? Skulle jag våga se förövaren i ögonen under en lång rättegång när någon främling ifrågasätter mitt agerande under kvällen? Som ber mig återberätta varje vidrig detalj. Kanske, kanske inte.
Jag tänker på skammen och på varför sexuella övergrepp är så skambelagda. De flesta tvekar inte på att anmäla en misshandel (såvida inte ett stort brottssyndikat hotar dig till tystnad). Jag tror det kommer tillbaka till två punkter:
1. Sexualitet och kropp, speciellt den kvinnliga, är fortfarande tabubelagda områden. Det är ganska okej att prata sex, men dåligt sex eller, gud förbjude, frånvaro av sex är inte lika accepterat. Och allra minst det där obehagliga, det som gick lite för långt, det man ångrar - det pratar man inte alls om.
2. Det andra är skulden. Att vi någonstans (förmodligen via media, skola och rättssystem) har blivit itutade att vi kan och ska skydda oss mot våldtäkt. Och kan vi lära oss att undvika det blir det på något sett vårt fel om vi råkar ut för övergrepp. Man ser och hör råden hela tiden: Gå inte hem ensam, gå inte i mörker, klä dig inte för utmanande, drick dig inte berusad. Som om det vore vårt fel att vi blir överfallna eller utnyttjade av någon vi känner.
Inget kunde vara mer fel. Det är inte vi som ska skydda oss mot förövarna - det är de som ska förändras. Lär inte flickor hur de ska undvika övergrepp utan lär unga män var gränsen går och lär dem förstå ett nej. För männen är i de flesta fallen förövarna. Det är ta mig faan inte min värld som ska begränsas.