”Jag skakade min egen son”

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-05-26

Ola gick över gränsen – berättar om hur han skakade sitt barn

Ola hade vyssjat Anton i över en timme. Sjungit. Försökt mata honom med nappflaskan.

Han tyckte att sonen skrek åt honom. Att han inte dög.

Till slut tappade han fattningen och skakade sin bebis, hårt, i kanske fem sekunder.

Aftonbladets Björn Solfors, Malin Nord och Magnus Wennman.

Han ställer frågan till oss, som om han önskar att vi hade svaret: hur kan man göra en sån hemsk sak som att skaka sitt barn?

Det har gått fyra år. Nu står de här tillsammans. Hand i hand vid en sjö.

Ola funderade i en vecka innan han bestämde sig.

–?Det kan hända vem som helst. Om så bara ett barn räddas av att jag berättar är det värt det.

Han vill vara anonym eftersom bara några vet.

Inte ens hans nya flickvän sedan ett år tillbaka. Rädslan att hon ska göra slut är för stor.

–?Vilken tjej vill bilda familj med en kille som gjort något så hemskt som jag gjort?

Anton var bara tre månader när det hände. Ola minns att det var mörkt ute. Clara hade börjat på yogaträning och för första gången skulle han vara ensam med Anton.

Han lade honom i babysittern och satte sig vid datorn för att jobba. Snart började Anton gny.

Ola lyfte upp honom och gick runt i rummet, vyssjade den lilla kroppen mot axeln. När inte det hjälpte tog han fram två bitar bröstmjölk som Clara fryst in och värmde i microvågsugnen, försökte mata honom.

? Han säger att han gjorde allt. Men Anton var tröstlös.

Ola kände hur paniken växte.

–?Han skrek med vidöppen mun. Det kändes som om han skrek åt mig att jag inte dög till att ta hand om honom.

Ola ville absolut inte skada Anton, säger han. Bara få honom tyst, innan han själv skulle bli galen.

–?Jag sa: ”Nu får det vara nog!” och skakade honom med handen om hans nacke eftersom jag visste att små barn lätt kan få whiplashskador.

Ola tror att han skakade honom i fem sekunder.

–?Det måste ha sett hemskt ut utifrån.

Sedan blir Ola tyst och tittar ner i bordet. Verkar se allt framför sig.

–?Det kändes som om han svimmade. Han blev stel och gjorde konstiga ljud med tungan. Jag blev kallsvettig, tänkte: vad har jag gjort?

Ändå sa han inget till Clara när hon kom hem, han skämdes för mycket.

? Clara säger att hon litade helt på Ola. När pojken nästa dag började kräkas förstod hon ingenting. Han verkade lite slö. De åkte in till sjukhuset och fick stanna över natten. Läkarna tog prover och röntgade hans mage, men hittade inget fel. De sa att han förmodligen fått ett virus och skickade hem honom med antibiotika.

Tre veckor senare skakade Ola Anton igen.

Han kan inte förklara varför.

–?Det var samma känsla som sist, att jag var oduglig. Jag förstod inte att han skulle få några skador. Om jag ändå erkänt direkt att jag behövde hjälp med att ta hand om honom. Men jag var rädd att visa mig svag.

När Clara senare skulle byta blöja på Anton fick han plötsligt kramper.

Hon berättar att han var helt okontaktbar, och ryckte med ena handen.

En skiktröntgen visade att Anton hade livshotande skador i hjärnan och blödningar. Några blödningar var nya, andra så gamla som tre veckor.

Trots att Ola förstod att allt var hans fel fortsatte han att tiga.

Nu är det kört, tänkte han.

Clara rannsakade sig själv. Hon hade ju varit med Anton mest. Vad hade hon gjort för fel?

Hon räknade upp allt hon kunde komma på för läkarna och polisen. En gång ramlade Anton ur babysittern. En annan gång föll barnvagnen plötsligt ihop när han satt i. Men läkarna sa att det omöjligt på det.

Först när ett regntungt november förvandlats till ett vintervitt januari och Anton fortfarande vårdades på sjukhus, tvingades Clara inse.

Hon ringde Ola och grät.

Älskar du oss? frågade hon. För om du gör det, skulle du säga som det är.

Då erkände han.

Först inför henne, sedan i ett nytt förhör med polisen.

–?Jag kunde inte låta Clara fortsätta att anklaga sig själv.

Clara såg inget annat alternativ än att lämna Ola. Hon och Anton flyttade till en egen lägenhet.

Förra sommaren avtjänade han hovrättens dom: samhällstjänst.

? Clara visar vägen till en liten sjö där vi ska ta en bild på Ola och Anton.

Anton snubblar i diket och skriker aj när han tar emot sig, gräset var visst fullt av små, elaka brännässlor.

–?Jag är inte rädd för dem, säger han barskt och kommer snabbt på fötter.

Hittills verkar han inte ha fått några men av skakningarna. Han utvecklas som en fullt frisk fyraåring ska göra.

–?Han har nog haft en väldig tur, säger Clara.

Dagispersonalen har sett att han ibland kan försvinna in i sig själv om det blir för stökigt omkring honom. Det kan vara en konsekvens av skakningarna, att han fått en slags stressymptom, men det är ännu för tidigt att säga.

Det svåraste nu, säger Clara, är att göra det hon ändå tror är rätt. Låta Anton ha kontakt med sin pappa.

De får bara träffas hemma hos henne eller hos Antons mor- och farföräldrar. Aldrig ensamma. Hon gjorde fel som litade på Ola förut, och är rädd att göra samma misstag igen.

Men i dag kan hon lämna dem på övervåningen när Ola är där. Hon kan till och med dammsuga i ett annat rum, trots att hon inte skulle höra om Anton skrek.

–?Jag är fortfarande väldigt arg på Ola, det kommer upp i mig hela tiden.

Han träffar Anton cirka en gång i veckan. De leker tillsammans. Ibland läser han böcker för honom.

–?När jag vinkar hejdå blir jag ledsen över att inte kunna vara med honom jämt. Få vakna tillsammans, äta frukost.

Ola försöker fortfarande förstå hur det kunde hända. Varför hade han inga spärrar? Har det med hans egen barndom att göra?

–?Jag kunde slänga mitt tennisracket i staketet om jag förlorade. Men det var då. Som vuxen har jag lärt mig att hålla tillbaka.

Det var i alla fall vad han trodde.

–?Jag kan omöjligt se mig själv göra om det. Men om jag blir pappa igen kommer jag nog inte utsätta mig för att vara ensam med barnet. Inte så länge det är litet.

Han tänker mycket på när, och hur, han ska berätta för Anton vad han gjort.

Och för flickvännen, eftersom de har pratat om att skaffa barn.

Fotnot: Namnen är fingerade.

Stöd Rädda Barnen – så kan du hjälpa

Spädbarn löper större risk att misshandlas än äldre barn. Oftast genom att de små barnen skakas. Nyblivna föräldrar måste informeras om riskerna. Det skulle rädda många barns liv. I Sverige blir många barn slagna, trots att det är förbjudet. Det vill Rädda Barnen ändra på, därför behövs ditt stöd.

Sms: 72 950: Ord ”FÖRÄNDRA”. Talong: PG/BG 902003-3: Märk ”Förändra”. Hemsida: rb.se

Hit kan du vända dig

Rädda Barnens föräldratelefon har öppet: Mån 12-20 Tis-fre 18-21 Lör-sön 13-16. Telefonnumret är 020-786 786.

Följ ämnen i artikeln