– Jag älskar att gå på Malmskillnadsgatan
Uppdaterad 2011-06-21 | Publicerad 2011-06-18
Elise, 75, har vigt sitt liv åt att stötta prostituerade kvinnor
I 15 år har hon gått på Malmskillnadsgatan.
Redo med kaffe, kläder eller en kram till de prostituerade.
– Jag har aldrig varit så lycklig som jag är i dag. Jag älskar att gå här, säger Elise Lindqvist, 75.
Klockan är tio på kvällen och vid Hötorgets tunnelbaneuppgång på Malmskillnadsgatan står Elise Lindqvist och hennes team med volontärer från Klara kyrka i gula jackor och västar.
På ett bord har de dukat upp termosar med varm dryck, smörgåsar, godis och en lykta med en Jesusbild.
Plötsligt hörs ett rop:
– Mamma! MAMMA!
Två tjejer kommer gående över gräsplätten vid taxifickan. Elise skyndar fram. De kramar om varandra.
– Mamma, har du en kopp kaffe till mig? frågar en tjej.
Till oss säger hon:
– Hon är som en mamma för mig. Mer än min riktiga mamma någonsin var.
De pratar en stund, Elise frågar om hon kan komma till kyrkan.
– Kan du ge mig pengar då? Så slipper jag knulla äckliga gubbar för att kunna betala räkningarna.
– Nej, du får inte pengar. Kom på söndag så pratar vi, säger Elise.
I snart 15 år har hon stått här nästan varje fredagskväll.
På sitt rum i Klara kyrka några dagar tidigare säger hon till mig:
– Jag är 17 år. Ja, jag är 75, men jag är 17 – i tron.
Som barn blev hon sexuellt utnyttjad, våldtagen och slagen. Som 16-åring hamnade hon hos en bordellmamma och blev prostituerad. Vuxenlivet levde hon som blandmissbrukare – tills hon mötte Jesus.
– Jag var som en nyfödd när jag kom hit till kyrkan. Här fick jag vara, växa och mogna. En dag följde jag med prästen upp till Malmskillnadsgatan och serverade kaffe. Då kände jag: ”Här vill jag vara”.
Utsatta för övergrepp
Här är vi nu.
Klockan går mot midnatt. Bilarna kör varv på varv i taxifickan. Elise har delat ut stickade strumpor till en kvinna som berättar att hon bor på bottenvåningen i en dragig lägenhet där socialen står för kontraktet.
Tjejerna vi träffade vid tio-tiden har hunnit gå och komma tillbaka, nu släpande på väskor. De har blivit utslängda från sina bostäder och försöker hitta en kund via mobilen.
– Jag vet inte om jag någonsin hört talas om någon som lämnat ett lyckligt hem. Flera av flickorna har varit utsatta för övergrepp. Många kommer från fattiga länder, säger Elise.
Vi lämnar hörnet vid tunnelbaneuppgången och går ned mot city.
– Hi darling! ropar en kvinna och omfamnar Elise som stannar och byter några ord.
– Som sagt, många pussar blir det, säger Elise och skrattar när vi går vidare och svänger in på Mäster Samuelsgatan.
”Bedrövelse!”
Här pågår stadens uteliv för fullt. Fredagsfestare och nybakade studenter. Poliser som visiterar ungdomar vid Åhléns. Skrålet från uteserveringar.
Plötsligt stannar Elise.
– Jag vill bara stå här och titta lite.
Hon lutar sig mot väggen. Vi ser en kvinna och en man kliva in i en bil. Nyss gick de framför oss, för mig ett par bland alla andra.
Elise tittar länge efter bilen när den kör iväg.
– Det där var en av mina tjejer. Hon har sålt sig till honom.
Vad känner du när du ser något sånt?
– Bedrövelse! säger Elise.
Vi börjar gå tillbaka.
– Jag vill bara se vad som händer. Jag vill se så att de lever. Jag kan inte förhindra en affär, men ibland går jag in och stör. Då skjuter jag upp det lite, så får de spara sina kroppar några timmar.
Har du inte lust att stoppa dem?
– Jo, men jag får inte. Min uppgift är att vara medmänniska. Ge dem en kram, visa att det finns någon som bryr sig. Och hur många människor får vara ”morsan” med flera hundra flickor?
Hon har försökt att stoppa sexköp och mötts av både pistolmynningar och dragna knivar. I dag vet hon vad hon kan och inte kan göra.
– Det är inte lätt. Kanske har de en hallick de måste komma loss ifrån. Nästan alla är beroende av droger. En del har barn att försörja.
Men det finns möjligheter, om de säger ja till hjälp. Det kan ta många år, men till slut kommer de i hamn.
I nuläget har hon fyra flickor som håller på att lotsas till ett annat liv.
Svårt att förlåta
För Elise tog det lång tid att komma i hamn. Svårast var att förlåta dem som förgripit sig på henne och svikit.
– Det gjorde hemskt ont. Men efteråt kändes det som att ha blivit duschad inuti.
I dag åker hon runt och föreläser i skolor och församlingar.
Ibland innebär det övernattning på annan ort.
– Det är svårt när jag måste vara borta en fredag. Då längtar jag hit. Jag saknar mina flickor. Jag känner mig hemma här. Jag vet inte varför man säger så egentligen. Jag har ju ett hem där jag bor. Men jag älskar att gå här.
Önskar du dig inget för din egen del?
– Nej. Det här är livet för mig. Och jag bor bra, jag har vänner, säger Elise och tillägger efter en stund:
– Kanske skulle jag vilja resa någonstans i tre, fyra dagar. Lite vatten, en sandstrand, en vilstol. Det vet jag inte om jag gjort nån gång. Men annars vill jag inte ha någonting. Jag har allt.
Nominerad till Årets Wendela
Elise Lindqvist, frivilligarbetare i Klara kyrka i Stockholm, var en av sex kandidater till priset Årets Wendela som delas ut av Aftonbladet. Priset gick i år till Rättviseförmedlingen.