Camilla skar sig – dottern tog efter
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-02-01
Mamma Camilla: ”Det började med att Anna inte ville visa sina armar”
När Camilla var 16 år skar hon sig första gången.
Blodet på armarna lindrade ångesten hon bar inom sig.
När hon fick se såren på sin egen tonårsdotter för några år sedan visste hon omedelbart vad det handlade om.
Vägarna till den lilla byn i östra Småland är kantade med ängar, ekdungar och rödmålade stugor med vita knutar. Precis intill breder havet ut sig mellan öarna. Invid en brygga ligger träbåtar förtöjda. Sommarsolen gassar.
– Vi gillar havet. Hit kan man gå när man mår dåligt, säger Camilla.
Strax bakom släntrar Anna. Smal, söt med blonderat hår uppsatt i en hästsvans. Camillas svarta man yr i vinden. En vanlig mor och en vanlig dotter på promenad. Men med mer än vanligt som förenar: ärren på benen och armarna.
Camilla tittar bort. Berättelsen kommer trevande och lite motvilligt. Korthugget. Hon har lite svårt med människor förklarar hon. Det är bättre med djur. Hunden Ruffe och tre katter håller sällskap.
Fanns alkoholproblem
Kanske var problemen givna på förhand. Vem vet? Camilla föddes i en liten ort i Småland för 34 år sedan. I familjen fanns tunga alkoholproblem. Hon var äldst och tvingades ta hand om sina tre syskon. Alltid sätta andra främst. Ständiga besök från polisen.
– Jag blir fortfarande hysterisk så fort jag ser en polisbil, säger hon.
Den enda hon hade att prata med var dagboken och hästen Robin. Stallet blev tillflykten från helvetet. Här tillbringade hon all tid.
Trots misären höll alla fasaden uppe. Tills allt sprack. Camilla hade hunnit bli 14 år. Hennes bror tände eld på ett hyreshus. Samhället ingrep och hon hamnade hos sin frånskilda pappa.
Camilla hade svårt att anpassa sig till pappans nya familj. Hans fru ställde krav. Det fanns plötsligt regler för när hon skulle städa rummet och när hon skulle vara hemma. Regler hade aldrig existerat dittills i hennes liv. Bråken blev många.Men som den perfekta flicka Camilla helst av allt ville vara straffade hon sig själv för det ständiga kaoset i hennes tillvaro. Ätstörningarna hade blivit rutin i form av hetsätning. I sextonårsåldern skar hon sig för första gången.
Ingen såg, ingen lyssnade. Och Camilla bet ihop. Hon skulle klara allt själv. Ingen fattade ju ändå. Snitten på armarna lindrade. Gjorde smärtan begriplig.
Träffade en ny man
Vi sitter i Camillas kök ett stenkast från havet. Hennes fingrar river febrilt i ett festispaket. Smular sönder det.
– Jag måste röka, säger hon, och hastar ut på farstutrappen.
Så Camilla flyttade till en egen lägenhet redan efter högstadiet. Gymnasiet ägnade hon inte mycket tid. Efter en tillfällig sommarflört året därpå blev hon gravid. Och hon höll allt hemligt. Ingen skulle få ta fostret ifrån henne.
Två dagar efter hon varskott föräldrarna om graviditeten kom Anna. Camilla låg i vardagsrumssoffan när vattnet gick. Hon störtade ut på toaletten och fångade upp sin bebis med händerna. Navelsträngen klipptes med en frisörsax och snoddes ihop med lite tandtråd. Allt för egen hand.
– Det var första gången jag hade något helt eget. Något som bara var mitt, säger hon, och tittar på Anna som sitter uppkrupen på köksbänken.
Några år förflöt när Camilla kände någorlunda harmoni. Hon träffade en ny man och flyttade till den lilla byn nära havet. Fick jobb på en närliggande krog. I själva verket sköt hon problemen framför sig.
Sonen Peters förlossning fyra år senare blev katalysatorn för en ny vända neråt. Bulimin och skärningarna blev allt intensivare. Eftersom Camilla arbetade som restaurangbiträde lärde hon sig snabbt att bara skada överdelen på benen. Om någon frågade blev svaret tystnad.
Kunde inte äta
När hennes bästa väninna körde ihjäl sig strax efter kom det totala sammanbrottet. Camilla kunde varken äta eller jobba. Än mindre ta hand om barnen.
– Till slut visste jag inte om jag skar mig som lindrig eller för att jag verkligen ville dö, säger hon.
Trots att Camilla för första gången tog kontakt med psykiatrin och fick upp ögonen för sina problem blev de följande åren kaotiska med spruckna och destruktiva relationer och återkommande ångestperioder. Medan hon bet ihop och jobbade på fortsatte självskadebeteendet:
– Jag straffade mig själv när jag förlorade kontrollen, säger hon.
Till slut kom dagen för två år sedan när hon fick syn på blodet på Annas lakan, handdukar och kläder. Familjen hade återsamlats i huset vid havet i den lilla byn. Plötsligt fick hon ingen hjälp med disken eftersom dottern inte ville visa sina armar. Camilla fattade omedelbart vad det handlade om. Men när hon konfronterade sin dotter var det tvärstopp. Anna sparkade bakut och ville inte veta av varken henne eller hennes frågor.
Vågade inte gå in
Allt kulminerade morgonen efter ett enormt bråk. Tystnaden inifrån Annas rum var total. Camilla vågade inte gå in. Hon fruktade det värsta. Trots att farhågorna inte besannades fick Camillas oro henne att ringa Barn och ungdomspsykiatrin, BUP. Nu började ett långvarigt arbete för att avprogrammera Anna från det beteende som gått i arv från mor till dotter.
– Anna sa att jag inte fattade någonting. Jag svarade ”tror du det är katten som rivit mig överallt”, säger hon.
Armarna fulla med ärr
Anna har kokat upp en påse nudlar som hon stoppar i sig på sin plats uppe på köksbänken. Hennes armar är fulla med ärr, från axlarna till händerna. Hon är märkt för livet, även om hon inte skär sig mer. Camilla är enormt tacksam för den hjälp dottern fick från BUP. Anna är delvis av en annan åsikt:
– Fan va jobbigt det var. Jag tänker aldrig gå dit igen. Fast, förstås, hade det inte varit för mötena hade vi nog aldrig suttit och pratat med varandra såhär, säger hon.
Anna kan fortfarande inte ge svar på varför hon skar sig. Men via terapin på BUP har hon fått verktyg att handskas med sitt självdestruktiva beteende.
Tar mediciner
Själv har Camilla fått diagnosen adhd konstaterad. Hon medicinerar mot sjukdomen och tycker det funkar bra. Till hösten ska hon få hjälp från psykiatrin igen. Och förhoppningsvis ligger självskadebeteendet bakom även henne för alltid.
– Jag kan ju inte skära mig när jag säger till Anna att hon inte får skära sig.
Camilla tittar på Anna:
– Det känns ljust nu. Jag har fått många aha-upplevelser den senaste tiden. Vi ska åka på festival två dagar tillsammans. Det ska bli kul. Bara vi två i bilen, nära.
Psykologen Olle Sundh: ”Nu skär sig även killarna”
Aldrig förr har så många flickor skurit sig som nu.
Vad som tidigare varit enskilda företeelser har blivit ett socialt fenomen bland dagens ungdomar.
För i?dag har trenden även nått pojkarna.
Olle Sundh är legitimerad psykolog och har arbetat med självskadebeteende under lång tid. För 30 år sedan fanns beteendet enligt honom bara på landets psykiatriska institutioner. Exakt vad som gjort det allt vanligare bland landets tonårstjejer har han inget svar på. Men utvecklingen är densamma i hela västvärlden.
– Vissa av ungdomarna känner sig inte tillräckligt behövda och sedda. Andra kanske har utsatts för fysiska och psykiska övergrepp, säger han.
Tecken på trauman
Självskadorna är alltså yttre tecken på helt andra trauman. Och de fall som uppmärksammas av föräldrar, skola och ungdomspsykiatri är bara toppen av ett isberg. Beteendet finns i?dag hos ungdomar i alla samhällsgrupper.
En av anledningarna till spridningen är att många lagt ut bilder och texter på nätet från när de skär sig. Det inspirerar andra som tar efter. Förr gömde sig de drabbade med sitt skärande. Nu sker det alltmer öppet och ibland i par – så kallade ”cut mates”, eller till och med i grupp. Ofta är alkohol inblandat. På nätet finns också tips hur man skär sig utan att det syns.
Olle Sundh liknar beteendet vid ett missbruk. För vissa räcker det med några snitt i tonåren. Andra fastnar i skärandet för resten av sina liv med allt större ingrepp för varje gång. Anledningen är att skärandet tar bort fokus från ångest och oro. Medan ångesten härjar okontrollerat i de drabbades inre blir det blödande snittet en lättbegriplig smärta.
– Det motsvarar en elchock. Plötsligt känner de att de behärskar situationen, säger han.
Från att nästan uteslutande ha gällt flickor blir fenomenet allt vanligare bland pojkar. Hos pojkar är det annars vanligare att agera utåt med sin ångest. Slagsmål och kriminalitet är vanliga uttryckssätt.
”Håll ögonen öppna”
Nu vädjar Olle Sundh till föräldrar och skolpersonal att hålla ögonen öppna för skärbeteendet. Men han påpekar att det är ett svårhjälpt beteede eftersom barnen själva oftast förnekar att de har problem.