”Tack vare honom kan jag leva i ett sunt förhållande”

Dödsdömde Clinton hjälpte Elin igenom krisen

Det finns tre män i Elins Håkanssons liv - på gott och ont:

Våldtäktsmannen som tog hennes oskuld.

Den dödsdömde mördaren som räddade hennes liv.

Och marinkårssoldaten som blev pappa till hennes barn.

Här är hela historien.

Elin Håkansson från Stockholm anlände till Polunsky unit, 30 mil sydost om Dallas, Texas, morgonen den 10 oktober 2007. Hon skulle träffa fånge nummer 999447 i fängelset som enligt Amnesty är ett av världens värsta.

Fången, Clinton Young, fick sin dödsdom i George W. Bushs hemstad Midland och väntar på avrättning. Han är dömd för rånmord på två medelålders män.

Elin och Clinton har aldrig träffat varandra, men det var han som räddade hennes liv.

Åtta år tidigare och tusentals mil därifrån i en mellansvensk stad gick den då 16-åriga Elin hem från en fest.

Det var mörkt och en man slet in Elin i ett buskage. Hon skymtade en mörk blick innan hon fick en hård smäll över ögonen. Under hennes blackout slet mannen sönder hennes kläder. När hon vaknade till liv kändes hennes öga som om det skulle explodera.

– Jag vet inte om jag grät. Jag måste ha gråtit. Till slut verkade han vara klar eftersom han föll ihop över mig och tystnade. När jag försökte få bort honom tog han ett hårt grepp om mitt hår och min hals. ”Du är visst en liten hora, är du inte?”, sa han, säger Elin Håkansson.

Han lämnade henne i buskarna, blodig och rädd. En våldtäktsman hade tagit hennes oskuld.

– Jag var skrämd till tystnad, av både smärta och chock. Och jag var äcklad av mig själv och så småningom av alla män jag skulle möta i mitt liv.

På sjukhuset frågade polismännen om hon ville göra en anmälan.

– Först sa jag nej, för jag var rädd, men sedan ändrade jag mig. När polisen återvände sa de: ”Lilla gumman, nu får du ta och bestämma dig för vi kan inte ränna här hela kvällen”.

Anmälde inte våldtäkt

Hon anmälde misshandeln, men inte våldtäkten.

– Än i dag vet jag inte varför, men det var någon sorts försvarsmekanism. Om jag förnekade att det hade hänt så hade det inte hänt.

Inte ens under rättegången nämnde hon våldtäkten. Mannen, som hon träffat tidigare på kvällen på festen, dömdes till sex månaders fängelse – för misshandel. Han var villkorligt frigiven efter en annan misshandel.

Efter studenten började hon arbeta på en förskola. Resten av tiden stannade hon hemma.

– Jag ville så gärna berätta, jag försökte varje dag men hittade inte rätt ord. Jag såg mannen som hade våldtagit mig överallt. På pendeln till jobbet, på krogen, utanför mitt fönster på natten.

Blev sjukskriven

Hon önskade att det var dödsstraff för sexualbrott i Sverige och hon skaffade krossäkra glas i sin lägenhet.

Efter två år blev hon sjukskriven och började gå i terapi. Terapeuten och hon nämnde inte våldtäkten alls under det första året. För i Elins värld hade den fortfarande inte hänt.

Dagen de berörde övergreppet kräktes hon mitt i terapisessionen. I två dagar låg hon i sängen och grät och kräktes.

Elin, som hade börjat studera grafisk formgivning, skulle mitt i detta kaos göra ett skolarbete om dödsstraff. På en internetsida där fångar söker brevvänner hittade hon Clinton Young. Hon blev rörd av hans presentationsbrev. De var lika gamla, båda var skilsmässobarn och hade samma favoritförfattare, Paulo Coelho.

– Jag slängde iväg några frågor om hur en typisk dag ser ut, vad han är dömd för och hur han klarar av att sitta inlåst 23 timmar i en fem kvadratmeter stor cell.

Hon fick svar och de fortsatte att skriva till varandra av bara farten.

– Jag började till min förskräckelse tycka att den här människan var ganska trevlig. Fan också! Jag ville inte det – män var ju farliga.

Sju svåra år hade gått sedan våldtäkten – och Elin var långt från färdigläkt. Hon var hatisk mot män. Hon skulle aldrig gifta sig och aldrig skaffa barn.

Tänkte ta sitt liv

Efter skoltid umgicks hon bara med sin katt. Hennes instinktiva inställning till dödsstraff var ”avliva dem allihop och kastrera dem när ni ändå håller på”.

Under denna period tänkte hon ofta på att ta sitt liv.

Hon gick nära husväggen i hopp om att en fallande istapp skulle döda henne. Om nätterna drömde hon om att hoppa från en bro. Vid ett tillfälle hamnade hon på psykakuten.

Efter två månaders brevväxling frågade Clinton vad som egentligen hade hänt henne.

– Han kunde läsa mellan raderna att jag var en kuvad varelse. Jag berättade och då började vår vänskap.

Den terapi hon inte kunnat få av systemet fick hon av en man som väntade på att bli avrättad.

– Han har definitivt räddat mitt liv.

”Ditt liv är viktigare”

Känslorna är ömsesidiga. Mitt i den hektiska sammanställningen av hans andra överklagande skrev han: ”Ditt liv är viktigare än mitt eget liv. Den hand som du sträckte ut till mig, är den hand som jag kommer hålla även från döden.”

I oktober 2007 reste hon till Texas och mötte mannen som hon kallar sin ”själsfrände” och ”den storebror jag aldrig har haft”.

Efter det fyra timmar långa besöket bestämde hon sig för att aldrig mer återvända till Polunsky Unit.

Två vakter hade fört ut Clinton i hand- och fotbojor. Elin och Clinton placerades i ett bås på varsin sida om ett skottsäkert glas. Clinton lyfte telefonen – deras enda kommunikationskanal.

– Det var en otroligt deprimerade miljö. Vi pratade mest om hans fall.

Trots det återvände Elin dagen därpå.

– Jag tänkte: ”Nu får jag sluta vara så oförskämd. Han sitter där hela sitt liv och jag mår dåligt av att vara där i fyra timmar”.

– Andra dagen pratade vi som vänner. Hans fru hade nyligen begärt skilsmässa och det hade tärt på honom. Den mentala terrorn att sitta och vänta på att dö i flera år är nästan värre än att dö.

– Jag kan inte veta det. Jag kan bara lita på det han har sagt, att han var där men att han inte höll i vapnet. Jag hoppas att han inte kommer att avrättas, men blir han det så är det en människa som jag bär med mig för resten av livet.

– Clinton har spenderat de senaste åren med att terapeuta mig. Han har räddat mitt liv men har samtidigt försummat sitt eget försvar. Jag vet inte hur jag någonsin ska kunna tacka honom för en sådan sak. Han är anledningen till att jag lever i ett sunt, kärleksfullt förhållande.

Träffade en soldat

I mars förra året reste Elin till svenskstaten i Minnesota. Där träffade hon svenskättlingen och marinkårssoldaten Andrew Johnson, 32.

Det sa klick. Väldigt mycket klick. Redan första dagen faktiskt.

Tryggheten hon saknat fann hon hos Andrew. På Alla hjärtans dag i år föddes deras son Knut.

Men spåren efter våldtäkten finns kvar. Hon kan inte amma – så tydligt minns hennes kropp övergreppet.

För två år sedan tog hon initiativet till organisationen ”Stronga bönor”. De stöttar tjejer som har utsatts för sexuella övergrepp, misshandel eller har levt i ett våldsamt förhållande – eller som fortfarande är mitt uppe i skiten. Flera av tjejerna som hör av sig har skyddad identitet och flyttar från stad till stad. ”Stronga bönor” är en sida på internet dit tjejer kan prata med tjejer som varit i liknande situation, men som lyckats gå vidare.

Hon har förlåtit

Projektet är under uppbyggnad och arbetet kan följas från Elins blogg.

– Det är så sjukt. Clinton påstås ha tagit ett liv och ska då böta med sitt eget. Samtidigt har han räddat mitt liv – och indirekt en massa andra tjejers. Då undrar man – när har man betalat?

– Clinton höll upp en spegel framför mig och lärde mig att tycka om det jag såg. Han lärde mig att varje ärr som tillförts mig är en egen liten del i en livskarta som är ovärderlig. Att jag för varje tår har ett leende innestående.

Hon har förlåtit våldtäktsmannen. När hon såg honom på stan för två år sedan såg hon i hans ögon att han skämdes. Hon lade märke till att han hade tjej och var kärleksfull mot sina barn.

– Jag spenderade många år på att tänka på honom som om han inte var en människa, men det är han. Det han gjorde är aldrig okej men jag kan förlåta honom. Jag har gått vidare. Han har familj. Det han har gjort ska inte förfölja honom hela livet. Jag hoppas att han är lycklig.